Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184
S. J. BOfiTHIUS
själen i Girondistregeringen, missmodig dragit sig till baka från
det offentliga lifvet.
Äfven med afseende på den yttre politiken hade vigtiga
förändringar inträdt eller stodo för dörren. Till en början hade
revolutionskriget, som vi veta, varit inskränkt till Österrike och
Preussen, men Ludvig XVI:s afrättning och Belgiens eröfring
hade skärpt motsatsen mellan Frankrike och det gamla Europa.
Det franska nationalkonventet hade den 1 febr. 1793 förklarat
England och Holland krig1, och den 7 mars utfärdade det
krigsförklaring jämväl mot Spanien, hvarefter en nästan hela Europa
omfattande koalition bildade sig mot Frankrike. Under sådana
förhållanden var det trots Dumouriez’ segrar onekligen ganska
önskligt för Frankrike att bringa till fullbordan den förnyelse
af dess gamla allianssystem: Sverige, Polen etc., som vi sett
Dumouriez först söka genomföra2 och hvartill en möjlighet
ännu förefans, fastän försöket att vinna Preussen misslyckats.
Att regeringen af den 10 aug. 1792 till en början
fullföljde denna tanke, är allmänt erkändt och ses bland annat
af den underhandling, som dess målsman för utrikespolitiken,
Lebrun, hösten 1792 genom Verninac lät öppna med den svenska
regeringen3, men enligt Sybel skall den inre kris, som konungens
process framkallade, hafva förlamande inverkat äfven på
Giron-dens yttre politik, så att Lebrun efter denna tid (d. v. s. vid
tiden för Staëls ankomst) blef »fullkomligt overksam för Polen»
(vid dess nu började andra delning), öfvergaf Dumouriez’ plan
att genom en beskickning reta Turkarne till krig, »hårdnackadt
vände ryggen» åt de af Staël framburna svenska förslagen samt
i allmänhet ej ville veta af någon »utvidgning af den redan
oöfverskådliga krigsteatern»4. Dessa påståenden motsägas
emellertid af både franska och svenska källor. Visserligen är det
sant, att Sémonville, som Dumouriez i juni och Lebrun i dec.
17925 velat sända till Turkiet, nu fick ligga overksam i Marseille,,
hvilket hans därvarande vänner, och förmodligen också han själf»
1 Jämför här ofvan s. 182 om Dumouriez’ infall i det sistnämda landet
2 Se ofvan s. 100 och 104.
3 Ibid s. 126.
4 Sybei,, Geschichte der Revolutions-Zeit II, s. 263—4.
5 Bland Turkiska handlingar fr. dec. 1792 finnes nämligen i Fr.
utrikesministeriets arkiv en instruktion för Sémonville s&som sändebud i Turkiet.
Frankrike hade visserligen förut ett Bändebud i Turkiet, ChoiBenl-Gouffier, men denne
var misstänkt för kontra-revolutionära tänkesätt och blef afsatt. Fransmännen i
Konstantinopel utvalde dä till provisorisk minister förste drogmanen Fonton.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
