Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188
S. J. BOfiTHIUS
erfarenhet, skulle han (Lebrun) ofördröjligen meddela honom
(Stael) sina slutliga förslag (ses dernières propositions)1.
Men om man också ej ens vid denna tidpunkt har orsak
att betvifla Gironderegeringens goda vilja med afseende på den
svenska underhandlingen, så torde däremot dess förmåga med
skäl kunna sättas i fråga efter Dumouriez’ förräderi, som gaf
Girondisternas fiender fruktansvärda vapen i händerna och i
väsentlig mån försvagade hela deras ställning. Också skref Staël
efteråt (d. 28 apr.) till hertigen, att de penningar, som Sverige
skulle erhålla, hade varit färdiga att deponeras, då Dumouriez’
förräderi inträffade, men att sedan dagligen tusen svårigheter
gjordes, så att han en gång ansåg alt förbi och ämnade lemna
Paris. Under sådana förhållanden var det visserligen för honom
en lycka, att utom Girondepartiet, bland själfva dess
motståndare, en man fans, hos hvilken han nu kunde erhålla det
understöd, som han hittills sökt och funnit hos detta parti.
Denne man var Danton.
För att få taga plats i konventet hade han hösten 1792
utträdt ur regeringen2, men han fortfor att med det lifligaste
intresse följa den väldiga kamp, hvarpå Frankrike inlåtit sig
och till hvars lyckliga utgång under dess första skede — 1792
års tyska invasion — han i ej ringa grad bidragit. Utrustad
med en hos revolutionens koryféer ovanligt skarp blick för
verklighetens kraf, hade han kommit till insigt om tomheten af de
verldsbefrielsedrömmar, hvilka redan under de konstituerande och
lagstiftande forsamlingarne haft ett så stort välde öfver sinnena*
och som under konventets första tid firat en ytterligare triumf,
då detta den 19 nov. 1792 högtidligt lofvade alla folk, som ville
förvärfva friheten, Frankrikes hjälp. I stället gjorde han till
sitt mål att låta de krafter, som revolutionen väckt till lif, rikta
sig på realiserandet af en nationell storhetspolitik. Orädd, som
han var, nöjde han sig härvid ej med att, såsom vi sett
föregående revolutionära statsmän göra, i handling sätta sig öfver
de såsom oantastliga dogmer ansedda kosmopolitiska
abstraktionerna, utan förnekade öppet deras giltighet. Den 31 januari 1793
förklarade han i konventet, att målet för Frankrikes
utrikespolitik borde vara dess utvidgning till dess naturliga gränser,
1 Ibid.
2 Se ofvan s. 125.
3 Se ofvan sb. 97 o. f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
