Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANSVARSBESTÄMMELSER FÖR FÖRMYNDARESTYRELSE AF 1634 OCH 16 60 343
säger: »§:us XLI in fine emendatus est, ut cum §:o nono melius
consentiret.» Af adelns protokoll, sådant det är tryckt af Tham \
framgår ingen dylik afsigt. Däraf följer emellertid icke, att den
icke funnits. Vare sig, att Bowallius från annat håll hemtat
denna uppgift, eller att orden uttrycka hans enskilda mening, är
det sannolikt, att om man funnit någon motsägelse mellan dessa
paragrafer, har man ansett den ligga däri, att under det att § 9
uttalar sig så allmänt, att förbrytelser af rikskollegium och hög
riksämbetsman därunder kunde subsumeras, påbjöd § 41 i sin
ursprungliga lydelse sådana måls afdömande inför konungen och rådet. 2
I fråga om riksrättens förhållande till konungen och rådet
å ena sidan och ständerna å den andra säges det: »Och (såvida)
icke bekvämligen annars (d. v. s. på annat sätt, hvarmed väl
närmast åsyftas vanlig rättegång inför hofrätt med konungen och
rådet såsom sista instans; jmfr 1772 R. F. § 16) än förmedelst
ständernas sammankallelse ransakas och åtskiljas måte, då skola
dessa — företräda ständernas rum.» Ständernas domsrätt
erkännes således i princip, då den betraktas såsom grund till
riksrättens, men undanskjutes i tillämpningen för att ersättas af
denna. Omskrifver man paragrafens ord, blir meningen: kan
bekvämligen dömas i sådana mål utan ständernas sammankallelse,
så bör det ske; hvarom icke, så skall riksrätten företräda
ständernas rum. I ett fall torde dock § 9 medgifva, att ständerna
själfva utöfva sin domsrätt, nämligen, när förbrytelser af i § 9
nämnda natur bli föremål för åtal, under det ständerna äro
samlade. Riksrätten säges ju företräda ständernas rum, och
ställföreträdaren utöfvar naturligen icke sina befogenheter, när den
ordinarie innehafvaren är tillstädes och oförhindrad att dem
öfvertaga. Som exempel och bevis på, att § 9 ock så uppfattats,
kan anföras M. G. de la Gardies och N. Brahes yttranden vid
diskussionen i rådet om Taubenfelts uppträdande vid 1672 års
riksdag. Båda äro nämligen, ehuru af olika tankar om
Taubenfelts strafFbarhet enligt regeringsformen, dock ense därom, att
denna tillerkänner ständerna en dömande myndighet.3
1 Del. II, 8. 74, 83.
2 Efter det i den nyss utkomna samlingen af Axel Oxenstiernas skrifter
»ch brefväxling intagna utkastet till regeringsform (I, 275) meddelas den
ursprungliga formuleringen af slutorden i g 41: »Och där brotten så grof är, att
det med rätten hjälpas måste, såsom särdeles där den heder, ära, lif och lefverne
angår, då stånde dess» till rätta inför konungen och riksens råd och hvad där
slutes, det hafver ingen rätt att qvälja.»
• Se Tham, Riksdagarnes och regeringsformernas historia, II, 2, s. 228.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
