Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BAENSCH, QESCHICHTE DER FAMILIE VON WRANGEL
II
zog (?) Arvid Eriksson (Stålarm?). Förf. talar vidare om Tessins
ambassad 1743 till Danmark (Berlin) (s. 305), »Oesterbotten in
Nericieu» (s. 325), »Kreise Helmstadt» (Halmstads län) (s. 335),
»ein Regiment karelischer Knechte in Sudermanland» (s. 436),
sjöslaget vid Helgoland (Högland) d. 17 Jnli 1788 (s. 624), »Otto
Reinhold Wr. ställes inför krigsrätt för sitt votum »betreffs der Festung
Friedrichsham und der Landung bei Vadstena» (s. 629) o. s. v. I
allmänhet äro de svenska namnen förvrängda och vi kunde anföra
hundratals exempel därå. Följande må vara nog: Westmorland för
Vestmanland, Hoffeldt för Wolffeldt, Belle.rna för Bitterna, Björn
Markx för Björnmark, Kölfolwe för Skölfvened, Arstadt for Årås,
Gustaf Edlén von Gustafson för Gustaf Adolf G., Rosbager för
Roslagen, Stampus för Hampus, Jacob Mack von Duwall för Mac-Duval,
Kumoler för Kungsbro, von Rijn för Piper o. s. v. Särskildt må
påpekas praktprofvet öfverst å s. 634, där på några få rader
påträffas ej mindre än 6 felskrifningar. — Förf. hur äfven en synnerlig
mani att slösa med adelsprefixet von eller af. Det är ej nog med
att de svenska slägterna Wrangel, hvilka ju för länge sedan
bortkastat detsamma, nu återfå det, utan det gifves också åt en mängd
andra såväl frälse som ofrälse slägter. Ja ej ens de plebejiska namnen
på -son få gå fria derifrån. Fullt konseqvent har förf. dock ej
varit. Det saknas verkligen ibland och ersättes stundom, där det
borde finnas, af ett af. — En massa af dessa fel skulle utan tvifvel
bortfallit genom användande af en svensk korrekturläsare. Vi äro
öfvertygade att det ej skulle mött ringaste svårighet att erhålla en
sådan äfven i Tyskland.
I fråga om förf:s förmåga att kritiskt behandla och tillgodogöra
sig sina källor torde äfven åtskilligt vara att anmärka. Förf. har
dock tyvärr ej till sitt arbete vidfogat någon urkundsamling (i likhet
med t. ex. slägten v. Schwerius historia); en noggrann granskning är
på grund däraf i många fall omöjlig. De citat förf. lemnar äro
nämligen ofta ytterst knapphändiga och det händer, att då en tryckt
källa anföres som stöd för ett påstående, den ej bevisar någonting
alls. — Efter ett vidlyftigt ordande om de olika åsigterna om slägten
Wrangels härstamning sätter förf. å stamtafla^ som anherre en Tuke
Wrang, hvilken 1251 är konung Abels camerarius och egde
betydande gods i Estland, och anser tydligen namnet Wrangel vara en
afledning af detta Wrang. Sannolikare är dock, att namnet Wrangel
är hämtadt från godset Wrangalæ, ty nästan alla est- och livländska
familjenamn äro tagna från godsen, och de äldsta medlemmarne af
denna slägt skrifva sig ständigt af (von 1. de) Wranghele. Äfven bör
påpekas, att namnet Tuke ej en enda gång eljes förekommer å den
Wrangelsku slägttaflan. Han torde därför böra strykas från anträdet.
Snarare skulle man kunna antaga den herr Eilard, som omkring år
1250 egde jord i Wrangalæ, som slägtens stamfader — namnet Eilard
förekommer äfven sedermera inom densamma. Att man ställer sig
något skeptisk mot förf:s slägtledningar torde ej förefalla underligt,
då man i dem kan påträffa sådnna orimligheter, som att Wolmar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
