Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BIDRAG TILL SVENSKA RIKSDAGENS HISTORIA 1650- 1680 75
Med dessa höga sträfvanden sammanhängde en i sjelfva verket
ganska begränsad verksamhetskrets för riksdagen. Förfts framställning
af denna sida af sitt ämne (s. 30—42) är af stort intresse. Han
framhåller, hur sväfvande riksdagens rätt att deltaga i lagstiftningen
var, hur den saknade initiativ i annan form än besvärens, hur dess
inflytande på statsregleringen i det närmaste var intet och hur den i
de flesta fall saknade kontroll öfver statsmedlens användning. I fråga
om beskattningen anföres, hur det var Axel Oxenstierna, som 1654
ännu en gång ined framgång förfäktade den nyare tidens ståndpunkt,
att den tillhörde riksdagen, och ur Karl Gustafs konungaförsäkran
fick utesluten den punkt i landslagen, som i detta fall representerade
det förflutnas nu omsider öfvervunna åskådningssätt. På samma gång
påpekas, huru vissa bevillningar, ständerna ohörda, antogo karaktär
af ständiga skattqr, huru stora sjötullen var regeringens ensak in. m. d.
Fört’, har tydligen omsorgsfullt och samvetsgrannt begagnat
siiul källor, och hans framställning är klar och öfverskådlig. De
otryckta riksdagsakterna i Riksarkivet som han icke haft tillfälle att
använda, skulle väl i enskildheter ha riktat och äfven beriktigat
densamma, men svårligen medfört en annan totaluppfattning. En punkt
må här anföras. I överenstämmelse med v. Steyern säger förf., att
bondeståndet denna tid icke hade någon verklig talman, att den
bonde, som bar titeln, aldrig undertecknat ståndets framställningar,
att »ståndets ordförande var den af regeringen tillsatte sekreteraren»
(v. Steyern uttrycker sig dock här försigtigare), och att talmannen
aldrig satt sitt härads sigill främst under riksdagsbeslutet. Detta
gjorde, tillägger hr B., ända till 1689 Uplandsbönderna och främst
bland dem llåbo härads fullmäktige. Så vidt vi kunnat finna, ha
under ifrågavarande period Håboarna aldrig satt sitt sigill främst;
dess plats är stundom ganska anspråkslös, för så vidt ordningen i
det fallet har någoii betydelse; 1672 sitter det t. ex. det 25 i
ordningen, 1655 är det n:r 14 o. s. v. Vid 1678 års rikedag har
vidare bondeståndets talman Oluf Thyresson från Östergötland både
undertecknat en framställning till regeringen, och under
riksdagsbeslutet satt sina härads sigill främst, nämligen de fyra närbelägna
Lösings, Skärkinds, Memmings och Bråbo (denna gång följer
verkligen Håbo därnäst). 1682 har talmannen Didrik Christiansson i
Gråmunkhöga satt sina härads, Vaxala och Rasbo, sigill främst och
synbarligen egenhändigt undertecknat sitt namn (samma riksdag är
äfven annars märkvärdig därföre, att så många af bönderna satt sina
egenhändiga namnteckningar under besluten). Anförda två fall göra
det sålunda sannolikt, att detta bruk oftare förekommit. När
böndernas »talman» vid 1675 års riksdag Johan Persson supplicerar om
det vanliga taliuansarvodet. 100 daler silfvermynt, torde man sålunda
få antnga, att det är fråga om en bonde och icke om sekreteraren;
äfven 1680 torde det varit bönder, sora undertecknat ett par
framställningar till regeringen å allmogens vägnar (vi känna för denna
riksdag inga förteckningar på bondeståndets medlemmar). 1668
uppträder likaledes talmannen å böndernas vägnar i förhandlingar med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
