- Project Runeberg -  Historisk tidskrift / Nionde årgången. 1889 /
134

(1881) With: Emil Hildebrand
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

EMIL SVENSÉN

lag måste anses fullkomligt otänkbart. Det är ändå underligt
nog, att den äfven vid sjelfva kusten betydande fiskrikedomen ej
mer än som skett, väckt de nykomnes uppmärksamhet. Väl är
det sagdt, att de för sitt fiske förstått begagna sig af tidvattnets
vexlingar, i det de vid ebb gräfde grafvar i liafsbrynet, hvari
fisken vid flodtid samlade sig; men om Newfoundlandsbankens
skatter måste de ha förblifvit i okunnighet. Härmed är ock ett
indirekt stöd vunnet åt Storms antagande, att nordbor endast
två gånger besökt Vinland. Ju oftare de stält sin kosa dit, dess
större hade sannolikheten varit för dem att träffa på
torskban-karne. Då Cabot 1497 återfunnit Newfoundland, dröjde det ej
längre än sex år, eller till 1503, innan de nordfranska
fiskareflottorna började rikta sin färd åt detta håll.

Hade nordborna lika väl förstått att göra sig djupets skatter
till godo, då skulle kanske i detta nu både den Nva Verlden och
den Gamla haft ett annat utseende. Men så skedde icke.
Vinland var och förblef ett ogästvänligt land, hvars hemligheter väl
kunde sätta inbillningen i rörelse, men som hvarken syntes bjuda
ära eller bvte åt äfventyrslystne vikingar eller vinningskäre
köpmän.

Men ej nog härmed: var det en ringa belöning, som väntade
vågsamme Vinlandsfarare, så voro däremot de faror, som hotade
dem under färden, så mycket större. De sjöfarare, som
driste-ligen styrde rätt ut på öppna hafvet under sina färder mellan
Grönland och Norge, i stället för att försigtigt leta sig fram
utefter kusterna, så länge det lät sig göra, stodo väl icke till att
afskräcka genom mindre märkliga vågspel. Men ett oblidt öde
ville, att den del af hafvet, som de hade att befara för att från
Grönland komma öfver till Vinland, i själfva verket var och
ännu är det farligaste och svaraste farvatten i hela Atlantiska
oceanen.

Ute i hafvet, mellan Nova Scotia och Newfoundlandsbauken,
ligger den lilla obetydliga ön Sable Island (Sandön), t våra
dagar har den blifvit sorgligt ryktbar genom den olycksdigra
sammanstötning, som den 14 augusti 1888 i dess närhet egde
rum mellan oceanångarne Geysir och Thingvalla. Men redan
långt före detta hade den ett ondt rykte bland sjöfarande för
den mängd skeppsbrott, som hvarje år timade i dess farvatten;
och mången rask sjömans ben hvitna där mellan spillror och
strandvrak, under det hafvets bränningar årligen rifva ned i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 08:01:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ht/1889/0142.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free