Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÄTTEN VON MENODEN OCH LIVLAND UNDKll SVENSKA VÅLDET 213
För öfrigt kan man se, huru nationen under kampen för
Östersjöväldet och mot katolicismen höjer sig generation för
generation, eller åtminstone huru det ena slägtledet supplerar det andra.
Ur alla folkklasser utgingo stora män, stora i kriget, stora i freden.
Det var under desses ledning, som vårt folk visar sanningen af
Gustaf Vasas ord, att det var »ett styfsint folk fallet för storverk».
Det var ock endast därigenom att hela nationen deltog i det
stora verket, som den kunde höja Sverige till storhet och makt,
till berömmelse och ära. Man bar dock kanske icke varit fullt
rättvis mot de generationer, som förberedde och upprätthöllo
Gustaf Adolfs och Axel Oxenstiernas verk.
Jämte gamle kung Gösta äro visserligen de begge
nyssnämnda de största männen i vår historia, men deras
verksamhetsfält var också det mest storartade och lysande, som svenska
män någonsin haft. Och därigenom liar också följden blifvit,
att dessa begges samtida framstå som den yppersta generation
vårt land frambragt. Men sådane män som den store konungen
och hans store kansler kan ej hvarje slägtled frambringa. Om
man därföre frånräknar dem, så torde deras samtida knappast
stå öfver de närmast föregående eller de närmast efterföljande
generationerna.
Sveriges storhet var nämligen ej endast Gustaf Adolfs och
hans mäns verk, den var ett verk af flera generationer. Alla
Vasakonungarna, utom Sigismund, hafva direkt sin andel i
skapandet af Sveriges storhet, och detta icke blott Erik XIV
utan ock Johan III. Man liar ej rätt att låta den moraliska
indignationen öfver den sistnämndes förhållande till sin broder,
eller lians katolska griller, eller hans nyckfullhet och lians
svaghet i karaktären hindra en att se äfven hans förtjenster. Vasarnes
stora naturliga begåfning visar sig hos honom icke endast i lians
häpnadsväckande virtuositet att både muntligen och skriftligen
ge ovett, utan i flere andra ocli betydelsefullare afseenden. Han
var visserligen allt för mycket teoretisk och allt för litet praktisk,
men han hade sinne och intresse för mycket, som hans
kunglige fader ej haft. I Johans utrikes politik saknades ej idéer,
framförallt kan detta skönjas i grundläggningen af vårt
Östersjövälde. Hans förtjenster i detta afseende ha ännu icke blifvit
fullt erkända.
Och dock visade ban i detta verks fullföljande en kraft, en
uthållighet och en beslutsamhet, som man annars förgäfves söker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
