- Project Runeberg -  Historisk tidskrift / Nionde årgången. 1889 /
242

(1881) With: Emil Hildebrand
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

242

A. HAMMARSKJÖLD

skapen till godo. Striderna mellan orden och biskoparne hafva
i väsentlig mån främjat utvecklingen af de livländska
ridder-skapens privilegier. Hade orden lyckats blifva ensam landsherre
i Livland, hade den sett sig tvungen att inskränka privilegierna
både för ridderskap och städer. Detta skulle i sin tur haft till
följd, att de livländska ständerna slutit sig till det förbund, som
de preussiska ingått med den polske konungen, hvilket återigen
skulle påskyndat den livländska federativstatens upplösning. De
många landsherrarne ha visserligen i några afseenden varit ett
ondt för Livlanden, men i många äfven ett godt. Ingen af
landsherrarne skulle, om han blifvit enrådande, varit i stånd att
upprätthålla Livlands sjelfständighet. Ty såväl ordens soin
biskoparnes makt hvilade på katolsk-hierarkisk grund. Ordens envälde
skulle, såsom jag redan sagt, blott ha påskyndat upplösningen.
Arkebiskopen såsom ensam landsherre ater skulle endast ha blifvit
en lekboll i ständernas händer, och häraf skulle anarki och
upplösning snart ha följt. En modern monarkisk stat kunde icke
grundas i ett land, som fullständigt saknade ett nationelt
bondestånd. Ehuru det kanske låter som en parodox, så torde dock
den förnämsta orsaken till att den livländska orden längre
höll sig uppe än den preussiska just ha varit den, att orden
aldrig hann blifva ensam landsherre. En annan omständighet,
som äfven mycket bidragit till dess fortvaro, var, att den
livländska orden under det sista seklet af sin tillvaro hade tvä
sådana mästare som Johan von -Mengden och Walter von
Plet-tenberg.

I slutet af 1300-talet trodde sig orden hafva vunnit på sin
sida icke allenast Riga, utan äfven stiftens ridderskap, den
skulle dock några årtionden därefter finna sig lika mycket gäckad
däri, som i sin tro på varaktigheten af sin öfverhöghet öfver
biskoparne. Isynnerhet vardt detta märkbart under den farliga
strid, som under större delen af 1400-talets sista hälft rasade
mellan ärkebiskopen och Riga å ena sidan, eller hvar för sig,
och orden å den andra. Denna strid påskyndade upplösningen
af den livländska federativstaten. Men denna strid skulle äfven
blifva af vigt för utvecklingen af ridderskapets privilegier.
Hufvudpersonerna i denna strid äro till en början ärkebiskop Sylvester
och den livländske ordensmästaren Johan von Mengden. Innan
jag öfvergår till sjelfva striden, vill jag nämna några ord om
Johan von Mengden och hans slägt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 08:01:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ht/1889/0250.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free