Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gustaf" iv adolfs förmyndareregering och fbanska revolutionen 321
ofördelaktiga dom, hvartill historien redan förut kommit öfver
de män, som under denna tid åtagit sig det svenska statsskeppets
styrande, torde den gifna framställningen ej vara egnad att
förmildra. Icke utan skäl har man klandrat Gustaf III:s yttre
politik såsom lättsinnig och framhållit faran af, att ett lands
internationella förbindelser få tjäna till experimentalfält för ett
flyg-genies hugskott. Hertig Karls och Reuterholm styrelse visa
emellertid, att frånvaron af genialitet ej är något ofelbart
korrektiv mot politiskt lättsinne, tv man kan svårligen tänka Big ett
lättsinnigare spel med ett lands välfärd än deras oupphörliga
vacklande mellan Frankrike och Ryssland, och det var
sannerligen mera lycka än konst att följderna däraf ej blefvo ännu mera
beklagliga än förödmjukelsen af den ryska resan. Lindrigast
sagdt röja dessa klumpiga försök den fullkomligaste politiska
oförmåga, men som vi sett saknas ej antydningar, att en ännu
sämre förklaring däraf är tänkbar. Att skildra en dylik episod
hör just ej till de tacksammare uppgifterna, men det är
historieforskningens pligt att söka sprida ljus äfven öfver de mindre
tilltalande skedena af förgångna tider. Hvad Sparres andel i
detta statsinannaverk angår, kan den egentligen blott kallas
tragikomisk, och man skulle nästan vilja beklaga Reuterholm
för att han kommit att välja en dylik medhjälpare, om det
ej funnes skäl att antaga, att valet just föranledts af hans
öfvertygelse om Sparres osjälfständighet. Han fick nu visserligen en
utrikesminister, för hvilken han ej behöfde genera sig, men å andra
sidan fick han erfara, att med osjälfständighet äfven kan följa
opålitlighet. Den, soin inför de bevarade urkundernas
vittnesmål reder sig bäst, är utan tvifvel Staël von Holstein.
Visserligen kan han ej frikännas från själfrådighet och en alt för stor
sangviniskhet, men hos honom fans dock en konsekvent och lefvande
politisk öfvertygelse, och vid sina försök att genomföra densamma
lade han i dagen ej blott en offervillighet och ihärdighet, som
verka sympatiskt, utan ock en ingalunda föraktlig diplomatisk
förmåga. För smutsig vinningslystnad synes han, liksom ock
Sparre, böra helt och hållet fritagas. Slutligen må det
anmärkas, att det ser ut, som om förbindelserna mellan Sverige
och Frankrike under förmyndaretiden, huru obetydliga resultaten
däraf än blefvo för tillfället, dock kommit att på framtiden
utöfva ett rent af ödesdigert inflytande. Får man tro Perrochels
sista depecher, skulle nämligen Gustaf IV Adolfs egendomliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
