Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
anton blomberg, marskalk bernadotte
3
se sig kastad midt in i speciella kontroverser om personer och ting,
och så efter en stund åter få till godo ett litet stycke af den
afbrutna berättelsen. Det är emellertid härpå, som författaren bjuder
oss, och det är så mycket olyckligare, som, oafsedt det onödigt
tröttande i studiet af ett sålunda uppstäldt arbete, den åsyftade verkan
af framställningen i hög grad försvagas.» 1
Svederi språkbehandling är i hög grad vårdslös, hans sätt att
bedöma personer och händelser synner]igem okritiskt, hans ätlan att
vid alla möjliga och omöjliga tillfällen sätta Carl Johan vid sidan af
Napoleon är både stötande och tröttande. Men denna passionerade
beundran för Carl .lohan har vållat icke endast orimliga påståenden,
utan äfven vid åtskilliga tillfällen ledt författaren till vigtiga
kombinationer och slutsatser, soin, såvidt vi veta, ingen författare fire honom
kommit till. Några af Svederi åsigter — om än icke hans
älsklingstanke, att Carl Johaus anseende 1799 var lika stort som Bonapartes,
och att den sistnämnde hufvudsakligen därför återvändt till
Frankrike — bekräftas, så vidt vi förstå, af Juug i hans arbeten »Bonaparte
et son Temps» och »Lucien Bonaparte et ses Mémoires». Dessa
arbeten, och isynnerhet det sistnämnda, kasta en ny och klarare
belysning både öfver händelserna soin föregingo den 18 bruiuaire och de
handlande personerna, således ock öfver Bernadotte.
Den bästa svenska skildring af Carl Johan, som vi känna, är
gamle Jakob Eklunds i hans större handbok uti Sveriges historia.
Tager man i betraktande de källor, som stodo denne författare till
buds, så måste man erkänna hans teckning af Carl Johan såsom i
hög grad förtjenstfull. Hans beundran för Carl Johan är stor, men
den förleder honom aldrig till sådana plattheter och triviala
utgjutelser sora Svederus. Vi tro ock, att Eklund rätt angifvit förhållandet
mellan Napoleon och Carl Johan som store inän, Eklund säger rent
ut, att näst Napoleon var Carl Johan sin tids största militäriska snille,
och efter åtskilligt att döma tyckes forskningen nästan bekräfta denna
uppfattning, om än vissa tyska författare i sin ultra-patriotism
förfäkta en annan åsigt. Men, som sagdt, Eklund sätter Carl Johan
under Napoleon. Carl Johans egen uppfattning kominer långt
närmare Eklunds än Svederi. Kort efter Napoleons död fälde nämligen
Carl Johan detta yttrande, som är lika hedraude för den store
konungens karaktär, sora för hans objektivitet att bedömn personer och
händelser: »Guds finger har straffat honom. Han blef icke
öfvervunnen af menniskor, han var större än vi alle. Men Gud har straffat
honom för att han räknade blott på sig sjelf och hänförde allt till
sin egen person. Han är ett stort exempel. Han räknade blott på
sitt hufvud, han frågade blott sitt snille, och såsom allt kan slitas
ut, så har han också slitit ut sitt hufvud genora att anstränga det.
Allt har sitt slut, allt blifver utslitet, det är blott själens godhet,
hjertats renhet, som eger bestånd.» •
1 Se Svensk Tidskrift 1870: »Carl XIV Johnn i Tyskland» af Claes Annerstedt.
3 Till Carl XIV Johans minne. Tal vid Carl Johansförbundets högtidsfest
i Upsala den 11 maj 1864 af W. K. Svedelius, s. 20.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
