Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
anton blomberg, marskalk bernadotte
7
tidigare och vidsträcktare an Svederus anat. Svederus vill låta
påskina, att det var fruktan för krigsministern Bernadottes växande
anseende, sora i väsendtlig mån påskyndade Napoleons återkomst.
Såsom man haft skäl att förmoda, saknar dock denna Svederi
uppfattning all grund. Det var nog begär efter högsta makten i
Frankrike, som var den egentliga driffjädern for hans handlingssätt och
icke fruktan för Bernadottes anseende. Bonapartes bref i början af
1799 till Barras bevisar detta. Och de bref, som bestämde
Bonaparte att afresa, voro, såsom vi redan sagt, daterade den 26 maj och
kommo honom tillhanda den 5 juli, således endast några dagar efter
Bernadottes utnämning till krigsminister, hvilket som bekant hade
skett först den 2 juli. 1
Jung» framställning kastar ock ett nytt ljus öfver det väldiga
intrigspel, som ledde till Bernadottes entledigande den 14 september.
Barras kunde då först förmås ntt gå in på Sieyès’ och Roger Ducos’
yrkanden att fråntaga Bernadotte krigsministerportföljen.
Däremot torde följande påstående af Jung böra mottagas med
försigtighet:
»Bernadotte était beau-frère de Joseph depuis un mois. Ön esten
droit de se demander, si ce renvoi n’est pas le résultat d’une entente
de Siéyès avec les Bonapartes, pour éviter à Talleyraud’ aussi bien
qu’à Bernadotte une fausse situation, a propos du coup d’Etat qui
était déjà décidé. Le fait est pius que probable.» 3
Svederi åsigt, att Bernadottes anseende i Frankrike aldrig Btått
högre än 1799, är sant, dock var det ej så stort, att han, om han
velat, kunnat blifva Bonapartes rival. Hade hans anseende varit så
stort, skulle ej Sieyès och de andra intrigörerna vågat fråntaga honom
krigsrainistcrportföljen. Bonaparte hade således icke något skäl att
frukta Bernadotte såsom rival. D:r Blomberg tyckes dock hvsa denna
åsigt, att döma af följande:
»Här var nu icke endast en verklig kärlek till friheten och
författningen, som låg till grund för hans handlingssätt, icke endast den
väl grundade misstanken, att Bonaparte tänkte usurpera högsta makten,
och att hans planer endast genom ett raskt handlande kunde
förekommas; här var något mer, här var en personlig rivalitet.
Bernadotte var en stor man, eu sådan född herakarenatur, hvars ärelystnad
icke sr något annat än medveten inneboende storhet. Honom anstod
en första platB lika väl som Bonaparte, och han hade ock drömt om
att verksamt kunna ingripa i statens ledning såsom medlem af en
kollektiv diktatur, det vill saga ett direktorium af tre personer, som
skulle ombytas hvart tredje år.»
Denna uppfattning af orsakerna till Bernadottes hållning mot
Napoleon kort före och under statskuppen, kunna vi för vår del icke
biträda, såvida man icke framlägger klara och tydliga bevis därför.
Att Bernadotte tänkt sig att blifva medlem af direktoriet Br sannolikt,
1 Th. Jung, Lucien Bonaparte et son tcmps, I, s. 266—275.
1 Th. Jung, a. a., I, s. 241—244.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
