Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8
öyvebsiäteb och gra.nsknlngab
men fråu en sådan tanke till den, som Napoleon hade och sedan
äfven utförde, är ett omätligt afstånd. Det var icke dessa planer
hos Bernadotte, som ingåfvo Bonaparte fruktan, utan det var
Bernadottes fria och sjelfständiga karaktär. X detta afseende stod nämligen
Bernadotte hufvudet högre än de fleste fransmän. Och just emedan
han var en verklig personlighet, kunde han hvarken förfalla till
republikanernas dogmatism eller längre fram till imperialisternas
servi-lism. Första orsaken till Napoleons kallsinnighet mot Bernadotte
och den sistnämdes mot Napoleon, är att finna däri, att Napoleon
vid första sammanträffandet såg, att Bernadotte aldrig kunde bli ett
lydigt verktyg, men väl ett hinder för de planer, som Bonaparte
redan 1797 hvälfde i sitt sinne. För en så despotisk herskarenatur
som Napoleon, var detta nog att väcka kallsinnighet. Och att denna
sedermera icke skulle minskas, därtill bidrog Bernadottes hållning
före statskuppen den 18 brumaire och allt framgent. Bonaparte hade
allt skäl att den 18 brumaire frukta en, som kunde hindra honom
att rycka till sig högsta makten, men icke en rival.
Att Napoleon haft höga tankar både oin Bernadottes begåfning
och karaktär, är dock bekant. Han hade det t. o. m. efter 1813.
Ett större erkännande kunde Carl Johan aldrig få än det, som
Napoleon gaf honom under sitt bekanta samtal med general A. F.
Sköldebrand 1814. Att Napoleon trots dessa erkännanden äfven
uttalat sig om Bernadotte och Carl Johan på ett nedsättande sätt, är
nog sant. Sådana simpla drag finner man ofta hos honom. Man
bör dock icke lägga alltför stor vigt på hvad Napoleon i sina s. k.
memoirer säger om Bernadotte, ty som bekant, hafva dessas
upp-tecknare icke alltid så troget återgifvit kejsarens ord. Men om också
ingen rätt förtrolighet, utan kallsinne, rådde mellan de båda store
männen, så kan man dock icke påstå annat, än att Napoleon i det
stora hela behandlat Bernadotte med välvilja och aktning, detta
senare kanske t. o. ra. i högre grad än de flesta andra.
För att rättvist bedöma Napoleon, må man också komma ihåg,
att äfven Bernadotte hade sina svaga sidor. Men trots dessa skall
det alltid lända honom till ovansklig heder, att han städse förstod att
bevara sin sjelfständighet och oberoende mot en sådan väldig
personlighet som Napoleons. Hade Carl Johan ej varit en sådan karaktär,
som han var, skulle han också aldrig kunnat intaga en ledande
ställning i den fruktansvärdaste koalition Europa någonsin sett. Som
strategiskt snille var nog segraren vid Hohenlinden segrarens vid
Dennewitz like, meu Moreau egde icke Bernadottes karaktär och
kanske icke heller dennes politiska begåfning, och detta utgör den
stora skilnaden mellan dessa båda män och förklarar till det mesta,
hvarför deras betydelse för Europas och deras öden voro så olika.
Att vilja göra Bernadotte till Napoleons like, är, synes det oss,
en öfverdrift. Bernadotte var visserligen en ovanlig mon, men hvarje
sekel torde frambringa en eller annan person af hans skaplynne och
begåfning. Däremot är det knappast hvart årtusende, som låter
menskligheten skåda en sådan man som Napoleon Bonaparte. Man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
