Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
io
öfver8igthr och granskningar
utgifvits; men först med föreliggande arbete hafva vi fått en på
arkivforskningar grundad framställning af dessa finnbygder från deras första
bebyggande. Författaren har med varmt intresse och med ospard
möda samlat ett rikt material och på ett grundligt sätt behandlat
detsamma, han har också därigenom kunnat framkalla för läsaren en
åskådlig och lefvande bild af denna undangömda och så länge
bortglömda folkstams ofta bistra öden. Vi skola i det följande söka,
med ledning af författarens arbete, gifva en kortfattad inblick i gången
af dessa finnbygders historia.
Finnarnes inflyttningar till Sverige började under hertig Karls
tid. Hertigen var angelägen om att nya torpställen å kronans
egendom upptogos och utfärdade också allmänna förordningar därom redan
åren 1579 och 1581. Den 6 okt. 1583 afgaf hertigen en skrifvelse
om sådan kolonisation särskildt för finnar: »Wisst concept för finnar,
som torpeställe upptagit hafva och begynt bygga», hvaraf framgår, utt
det hufvudsakligen var tinnar, som begagnade sig af detta hertigens
anbud. Också synes särskildt af ett »register öfver torpeställen, som
af ödemarken äro upptagna», att året 1581 kan betraktas såsom den
egentliga början för den linska kolonisationen, hvilken sedan fortfor
oafbrutet under Karl IX:s regeringstid. Till en början slogo dessa
nybyggare 6ig ned i Södermanland och Närike, därnäst i Medelpad,
Helsingland och Gestrikland. När kolonisationen i Vermland
började, hvilket landskap företrädesvis ansetts såsom stamhåll för de
finska kolonisterna, kan icke till årtalet bestämmas, enär inga
historiska handlingar därom upplysa.
Såsom skäl för finnarnes utflyttningar uppgifvas hufvudsakligen
fattigdom och brist inom det egna hemlandet, förorsakade af
orättrådiga ämbetsmäns förtryck, fejderna med ryssarna och det
ödeläggande klubbekriget, samt ä andra sidan hertig Karls lockande anbud å
egen jord inom folktomma, skogrika trakter och skattefrihet för vissa år.
Konung Gustaf II Adolf befordrade äfvenledes inflyttningarna från
Finland genom att emottaga och skydda de kolonister, som slogo sig
ned på krono- och sockneallmänningarna. Under denna tidsperiod
sträckte sig kolonisationen, utom till förenämda landskap, äfven till
Dalarne.
Under drottning Christinas regeringstid fortforo finnarne att
utbreda sig i mellersta Sverige, men som numera inom de östra
landskapen utrymmet var knappare, drogo sig de fleste nybyggarne till
Vermlands skogar.
De finska torpen voro till sin vidd naturligtvis skiljaktiga, men
i de aflägsnare laudsorterna ofta af ett betydligt omfång; så
omfattade tvenne finntorp på gränsen emellan Medelpad och
Helsingland icke mindre än 16 qvadratmil. En hemmanslott Aspberget i
norra Finnskogen inneslöt en skogsareal af 30,000 tunnland på en
sammanhängande sträcka af 3 mil.
Någon bestämdare siffra på de till Sverige inflyttade finnarnes
antal inom denna tidsperiod kan icke uppgifvas, men antages deras
antol i Vermland hafva uppgått till öfver 1,000.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
