Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i8
öfvsks1qtbr och granskningar
huru mycket Sverige har honom att tacka. Ken store kanslerens bild
växer inför våra ögon, men utan att undanskymma den kunglige
vännens.
Sällan har det förunnats en stor statsman att under en så lång
tidrymd, under trenne regeringars tid, oafbrutet leda sitt lands
angelägenheter såsom dess främste man nedom tronen — i detta
hänseende kan lian jämföras med furst Kaunitz i förra århundradet och
furst Bismarck i detta. Annu sällsyntare är det, att en statsman har
fått genomfora en sådan peripeti i sitt lands ställning, som den,
hvilken begynner med freden i Knäröd oeh slutar med frederna i
Brömsebro och Osnabrück. Det var en hård skola han hade att
genomgå rid sin kunglige väns sida, en ständig kamp med små
förhållanden, inskränkta tillgångar, ekonomiskt betryck. Endast
långsamt, steg för steg, kunde man komma framåt — då det ändtligen
efter 15 års strider och pröfningar började ljusna; från och med det
första preussiska fälttåget vidgas vyerna, ökos tillgångarne, utsträckes
inflytandet allt längre. Från denna tid ett allt hastigare
framåtskridande. Till sin egen och andros förvåning träder det obekanta
Sverige fram på verldsteatern och tager hufvudro]len: »Suecia ex
ignota et obscura facta est historia seculi!» Det såg ut som ett
underverk, men om man genomläser Gustaf Adolfs brefvexling med
sin kansler, finner man lättare förklaringen på gåtan; man finner
också, att Macaulay misstager sig, då han säger, att Sverige för sin
kortvariga storhet hade att tacka Gustaf Adolfs snille allena.
Den omhvälfning, som försiggick i Sveriges europeiska ställning,
återverkade hastigt’ på dess ställning i Norden. Hvilken skilnad
emellan den Axel Oxenstierna, som i Knäröd måste uppträda nästan
som supplikant för att rädda det oumbärliga Elfsborg och härför lät
afpressa sig den yttersta skärfven, och den, soin 30 år därefter satte
i fråga att »underkufva Danmarks krona» somt därpå dikterade freden
i Brömsebro! Oxenstiernas nordiska politik var mycket enkel: deu
gick ut på Danmarks tillintetgörelse eller åtminstone förlamning.
Han medgaf visserligen i samtal med v. Beuningen 1654, att Sverige
i två fall kunde förbinda sig med Danmark: när det såsom 1627
gälde ott skydda Östersjön mot Habsburgska husets anslog, och när
det gälde att gemensamt skydda sin handel i krig mellan
sjömakterna — en förutsägelse om den väpnade neutraliteten 40 år senare!
Men hans sympatier tillhörde utan tvifvel krigspolitiken. Man vet
ej, hvilken andel kansleren hade i de förbundsplaner, som sysselsatte
konungen 1619, och om hvilka man först erhållit nogare kännedom
genom den här tryckta instruktionen för kommissarierna på mötet i
Sjöred af den 20 jan. 1619 (efter en afskrift i Rålambska saml. å
Kgl. Bibi.). Här hafva vi i sjelfva verket försto uppränningen till
den sedan mycket omtalade evangeliska alliansen; det är Gustaf Adolf
som här ej blott framkastar idén, utan äfven tager första steget till dess
förverkligande, kort efter 30-åriga krigets utbrott, innan ännu
vinter-konuugen kallats till Böhmens tron. Han söker först Kristian IV:s
förbund endast mot Sigismund, men onför därvid såsom motiv, ott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
