Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rikskansleren axel oxenstiernas skrifter och brefvexling 107
Sigismunds förehafvande afser icke blott hans arfsanspråk, »utan ju
så högt och än mera den katoliske religions och påfviske afguderiets
litspridning och desse Norländiske rikens ockupation, utur hvilke sedan
såsom utur en beqväm hamn dem andre evangeliske lätteligen alla
medel afskäras till’ deras defension och beqväraligen med störste hopp
bekrigas och öfverväldigas kunna.» Om Kristian ej ville ingå på ett
sådant förbund, skulle kommissarierna föreslå ett förbund »emot alla
den evangeliske kristenhets fiender af den påfviske lige, och att uti
samma union tillåtas och begripas måtte, där de så ville, alle
evangeliske potentater, princer, furster och respubliker» — ett förbund till
försvar mot »de farlige meneer, som den Jesuitiske hopen nu uti
någre förledne år drifvit hafva och än drifve i England, Nederland,
Uöhmeu, Frankrike, Kyssland, Tyskland och Polen emot alle
evangeliske.» Förbundet afböjdes från danska sidan; fem år därefter var
det mycket nära ett fredsbrott, som i sista stunden förekonis genom
Danmarks eftergifter på mötet i Sjöred lt!24. An en gång räckte Gustaf
Adolf Danmark sin hand till förbuud 1628; när äfven detta blef till
iutet, och Sverige en gång fattat fast fot i Tyskland i Danmarks rygg,
var ett nytt krig endast en tidsfråga, däri voro konungen och
kansleren öfverens.
Kan man i den yttre politiken stundom förinärka någon olikhet
i konungens och kauslerens uppfattning, så till vida att den senures
ståndpunkt förblef mera uteslutande eller om nian så vill ensidigt
svensk, medan den förres vyer allt iner fingo en verldshistorisk
omfattning, så synes däremot i den inre politiken harmonien dem emellan
ha varit fullständig — intet spår af starkare monarkiska tendenser
hos den ene eller aristokratiska hos den andre kan upptäckas, si
länge de båda statsmännen arbetade tillsammans. Frågar man,
hvilkendera af dem båda initiativet, har tillhört i dc stora frågorna, så är
det naturligt, att Gustaf Adolf, såsom på en gång statsman och
härförare, har varit själen i den yttre politiken. Däremot tro vi, att i
den inre förvaltningen initiativet mera har tillhört kansleren. Till
denna öfvertygelse kommer man, då man genomgår kanslereus
koncepter, äfven sådana hvilka utan synnerliga förändringar utgått
såsom regerings- och riksdagsakter. Att aftrycka handlingar af
sistnämda slag kunde naturligtvis ej komma i fråga, men vi hemställa
till utg., om de ej skulle finna skäligt att såsom supplement bifoga
en förteckning på samtliga Axel Oxenstiernas koncepter af någon
betydenhet. Det saknar ej sitt intresse att veta, orn t. ex.
rätte-gångsstadgarne af 1614 och 1615, handelsordinantierna,
riksdagsordningen af 1617 in. 11. äro i koncept uppsatta af kauslerens hand; i
»Adant fall kan man ock antaga en mer aktiv andel i lagens
tillkomst och innehåll, och man kan bättre uppskatta kanslerens
verksamhet för Sveriges inre forkofring. Så mycket framgår i alla fall af
hvad man redan vet, att Axel Oxenstierna är den man, soln näst
Gustaf I och Karl XI har mäktigast ingripit i Sveriges inre
utveckling, och hans bild står i vår historia ljusare och renare än deras,
både genom hofsamhetcn och måttan i allt hans görande och låtande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>