Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AXELSON, SVERIGES TILLSTÅND På KARi, XII:8 TID
43
blifvit städerna påskickade och i flera afseenden visade sig
besvärliga m. m.
Särdeles känbart drabbades handel och sjöfart genom det
enrollerade sjöfolkets användande för flottans bemanning1, hvarvid
kofferdi-fartvgen miste sin besättning, samt genom de inhemska kaperierna.
Dessa ledde, framför allt efter utfärdandet af det stränga
kapare-reglementet 1715, till skändliga missbruk och visade sig — såsotn
förf. (sid. 230—235) ådagalägger — under Karl XII:s sista år, då
kaperierna i synnerhet vid Sveriges vestra kust florerade, nästan ännu
mer förderfliga för den inhemska sjöfarten än för den utländska. Hvad
konungen genom kapcriernas gynnande åsyftat, nämligen att
omintetgöra de neutrala makternas handel på de af ryssarna intagna
Östersjöländerna, vans icke; ty dessa makter utrustade starka konvojer att
skydda sina undersåtars fartyg. Men väl omöjliggjordes därigenom de
inhemska köpmännens handelsföretag, som ej åtnjöto dylikt skydd,
medan de voro blottstälda både för de svenska och fiendtliga kaparnes
rofferier. Vinsten af den handel, som ännu existerade, stannade nästan
uteslutande i händerna på utländingen, som fyorde afyttringen af våra
exportvaror af sig beroende och tilltvang sig dem för underpris. I
Karl XII:s sista år hotade myntförsämringen, som uppjagade
vexel-kurseu och stegrade varuprisen oerhördt, samt de af Görtz
genoni-drifna tvångslagarna mot handeln den redan lamslagna rörelsen med
fullständig undergång. Först i april 1719, då handelstvånget aflystes
och silfvermynt åter sattes i omlopp, kunde den inhemske köpmannen
andas friare.
Under sådana förhållanden måste städerna gå tillbaka.
Visserligen voro de till antalet många, ja, enligt kommerskollegii åsigt
(sid. 247) alltför många — de voro 83 då mot 92 i våra dagar —
men deras betydenhet var, utom Stockholms och Göteborgs, ganska
ringa. Borgerskapets antal gick tillbaka, och svenska handelsflottan
räknade i slutet af Karl XII:s tid ej stort mer än ,ji af det antal
fartyg den egt i början af hans regering. Bygda nästan uteslutande
af trä, hemsöktes städerna ofta af ödeläggande vådeldar (sid. 242, 243).
För att en afbräud stad åter måtte komma sig före, var det vanligt,
att den fick åtnjuta några års frihet från kontribution och andra
utlagor; men härvid drabbades de öfriga städerna så mycket hårdare,
enär intet afdrag gjordes i den bestämda hufvudsumman för samtliga
städernas skattebidrag. I denna privilegiernas och skråväsendets tid,
d& landsbygden enligt lag var beroende af uppstäderna och dessa i
sin ordning af stapelstäderna, klagades ock öfver, att borgarne ledo
intrång i sina rättigheter genom »landsköp» eller olaga handel på
landet samt att gesäller rymde från städerna eller borttogos genom
värfning. Redan i ständernas skrifvelse 1710 hette det, att »konster
och handtverk liksom bortdö».
1 Förordningen om enrolleringen (V3 1701) är af äldre datum ud förf.
synes förutsätta, men dess verkningar började skarpare framträda först efter
1710.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
