Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64
öfvebsiotgb och oba.nskninimr
1739, att Ryssland skulle vidtaga försvarsanstalter, men icke angripa
Sverige; 1740 meddelade han hvarjehanda upplysningar om de svenska
finansernas dåliga tillstånd och begärde ryska penningar för de
förestående riksdagsmannavalet!
Mössornas beteende vid 1740—41 års riksdag, sådant det
skildras af prof. Danielson (sidd. 15 ff.), hufvudsakligen enligt utdrag
ur Bestusjevs berättelser, kan betraktas såsom ett fullföljande af de
uppslag, som redan blifvit gifna af Horn. Hans förnämste vänner,
med Bielke i spetsen, tillrådde Ryssland icke blott att utdela
penningar bland ständerna och fortsätta sina rustningar vid gränsen,
utan äfven, sedan de blifvit förskräckte genom Gyllenstiernas fängsling
och afpressade angifvelser, att med vapenmakt undertrycka det svenska
krigspartiet och för detta ändamål besätta Finland. Allt hvad som
i sammanhang med dylika uppmaningar talades om finnarnes missnöje
och benägenhet för Ryssland hade ingen grund i faktiska förhållanden,
utan afsåg blott att gifva fart åt det af de svenske particheferna
inledda intrigspelet.
Icke heller kan någon verklig betydelse tillerkännas vare sig
Elisabeths manifest till finskB folket af 18 mars 1742 eller de finska
deputatiouer och adresser, om hvilka förf. utförligt förtäljer (sidd.
40 ff.). För den ryska regeringen var det blott fråga om att hålla
sig alla utvägar öppna för de blifvande fredsunderhandlingarna, och
i ett af armén ockuperadt land kunde det ej vara svårt att erhålla
hvilka uttalanden man för tillfället önskade från någon del af
invånarne. Huru litet frågan om Finlands autonomi i sjelfva verket betydde,
visar sig bäst vid betraktelsen af de omständigheter, som ledde till
uppgörelsen genom freden i Åbo 1743.
Det holsteinska partiet hade nu åter fått mycket att säga så väl
i Stockholm som i Petersburg. Men dess motståndare voro icke
mindre verksamme. För bröderna Bestusjev var det ett önskningsmål
att hindra Adolf Fredriks val till svensk tronföljare, tv därigenom
skulle holsteinarnes ställning äfven i Ryssland blifva väsentligen
förstärkt. De ryske underhandlarne i Aho, Rumiantsev och Luberas,
sökte däremot befordra en plan, som efter hertigens af Holstein
adoption måste vara behaglig för kejsarinnan, och deras meningar delades
af många statsmän i Petersburg. Emellan dessa båda partier utspann
sig en strid, hvars utgång afgjorde fredsvilkorens beskaffenhet.
Förf. synes (sid. 55 ff.) till en del hafva missuppfattat
diskussionen emellan de ryske statsmännen vid konferensen i fehr. 1743.
Däraf framgår knappast, »huru föga de voro benägne att af hänsyn
1 Soloviev, ibid. sidd. 352 IT. Kinellan hofven i Petersburg och Wien
aftalades, att Sinclair sknl]e gripas, när ban passerade genom österrikiskt eller
polskt område., Münnich gaf löjtnant Levitakij order att döda lionoin och tagn
hans papper. Äfven kaptenerne Kusler och Veselovskij fingo befallning att
uppsnappa honom, hvar de råkade honom. Kusler och Levitakij försågos med pass
nf österrikiske residenten i Warschau och förde efter Sinclairs mord hans papper
till ryske ministern kayserling i Dresden. Kejsarinnan Anna grämde aig i början
mycket öfver det föröfvade våldet. Jfr om denna sak aågru aktstycken bland
So]ovieva bilagor (ibid. sidd. 478—4831.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
