Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tsar peters underhandlingar 17 16 om landgång i skåne 87
att der diktera fredsvilkoren. Redan 17X0 uppgjorde han en dylik
plan, lnen han hindrades en tid att göra något för dess verkställande
genom anfall från Turkiet. Så snart han sedermera fann, att han ej
hade något att befara från Turkiet, upptog han planen ånyo, men då
han ansåg sig för svag att ensam våga ett angrepp på det egentliga
Sverige, sökte han genom underhandlingar skaffa sig bistånd af andra
makter, framför allt af Danmark och Preussen. Till Köpenhamn
sände han 1713 sin gunstling Jaguschinskij för att drifva igenom en
öfverenskommelse med Danmark, enligt hvilken Ryssland och Danmark
borde med gemensamma krafter antingen angripa Stockholm eller
ännu hällre Karlskrona och den där liggande (lottan. Det framstälda
förslaget ledde ej till något resultat, enär den danske konungen,
Fredrik IV, icke vågade företaga något angrepp, så länge Preussens
konung, Fredrik Vilhelm, ej öppet slutit sig till Sveriges fiender.
Efter redogörelsen för ofvannämnda förslag öfvergår författaren till
de politiska förhållanden, som uppkommo efter Utrechtsfredens
afslutande och hvilka hade stort inflytande på vårt fäderneslands öden.
Författaren framhåller, att efter fredeus afslutande Sverige till en
början gynnades af Frankrike och England, särskildt af Frankrike,
som uppäggade konungen i Preussen mot tsaren. Sannolikt skulle
också Karl XII kunnat bilägga sin tvist med Preussen, om han visat
någorlunda tillmötesgående. Emellertid togo händelsernas utveckling
snart en för Sverige ödesdiger vändning genom drottning Annas och
Ludvig XIV.-s död. Frankrike visade sig från denna tid liknöjdt för
Sveriges väl, och kurfursten af Hannover, som under namn af Georg I
också blifvit konung i England, uppträdde afgjordt fiendtligt och
bemödade sig på allt sätt att begagna sig af Englands makt för att
kunna förena Bremen-Verden ined sitt kära arflaud Hannover.
Tsar Peter arbetade under tiden allt jämt på att förmå Fredrik
Vilhelm I och Georg I att öppet sluta sig till Sveriges fiender, och
så snart hans bemödanden lyckats, framstälde han ånyo till Fredrik IV
ett närmare formuleradt landgångsförslag, enligt hvilket hufvudanfallet
skulle företagas mot Skåne, under det att den ryske generalen Aprnxin
med ungefär 20,000 man på en rysk galereskader gjorde en diversion
från Finland mot Sveriges östra kust. Till landstigningsförsöket i
Skåne erbjöd sig tsaren att lämna ungefär 30,000 man.
Underhandlingarna med Fredrik IV fortgingo dock långsamt. Genom
Karl XII:s plötsliga infall i Norge i slutet af februari 1716 nödgades
Fredrik IV rikta hela sin uppmärksamhet på att skydda detta land,
hvarför han tills vidare måste låta andra planer hvila. Han anhöll
till och ined om hjiilp af tsaren till Norges försvar — något som
denne ingalunda var böjd att lämna. Tsaren ansåg, att Norge lättast
skulle knnna befrias från det fiendtliga anfallet genom en landstigning
i Skåne. Snart visade det sig visserligen, att ingen synnerlig stor
fara hotade Norge, emedan Karl XII företagit anfallet med allt för
få trupper och utan tillräckliga förråd af lifsmedel, men anfallet hade
fördröjt underhandlingarna med tsaren och hindrat Fredrik IV att
göra några förberedelser till lnudstigningen i Skåne, emedan han måst
Hilt. Tidskrift 1889. Grantkn. g
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
