Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100
ökversigter och granskningar
häftig tvist med Didron (se Ridderskapets och Adelns prot. V
s. 575), nu troget stod denne bi i hans bemödanden att
upprätthålla det fallande Hornska systemet. Vi hafva redan sett exempel
härpå vid tvisterna om ämbetstillsättningarna, men det samma var
äfven fallet, när själfva hufvudstriden utkämpades på riddarhuset,
nämligen om störtandet af Horns auhängare inom rådet — sjelf vek
Horn, såsom bekant, genom att begära afsked, undan för stormen.
Det första anfallet på riksråden egde rum den 4 och 7 okt. 1738
och rörde sig därom, att de medverkat till, att två äldre sökande,
Bom konungen ville förbigå vid en vice-ainiralsutnämning, soulagerats
med v. amiralstitel (del X s. 16 o. f. samt bil. s. 35). Ehuru detta
stred mot en förordning mot titelväsendet, var naturligtvis saken en
obetydlighet, men Hattarne sökte göra den till ett brott mot
grundlagarna på den grund, att dessa »förbundo alla under lagen» och här
ett »inbrott uti lagen» egt rum; ja en af partiets stridslystna
ungdomar, fàndriken O. V. de Geer, drog häraf den slutsatsen, att, om
man ville votera öfver frågan, vore detta att vilja votera öfver lagens
helgd, hvarför hvar och en, som yrkade på votering, borde »häfvas ut»,
en hotelse som närmast kunde anses riktad mot Lilliestjerna, som
omedelbart förut framstält ett dylikt yrkande. Också framkallade
hotelsen vid protokollets justering en allvarsam protest af denne och
Didron. Såsom man kan se af Malmströms utredning, misslyckades
dock försöket att genom vice amiralsfrågan störta de förhatliga
riksråden, och därför måste anfallet riktas mot deras förhållande till
utrikespolitiken. Sekreta utskottets beslut härom, hvilket såsom bekant,
gick ut på, att åtminstone 5 riksråd skulle licentieras, började
föredragas hos adeln den 3 mars 1739 och gaf anledning till den
häftigaste striden. Det hufvudsakliga förloppet af denna är förut bekant
genom Malmströms förträffliga utredning, men de närmare detaljer,
som protokollen innehålla härom, erbjuda dock mycket af intresse.
Det sätt, hvarpå Mässorna sökte rädda de anklagade, var, att de
på-stodo, att sekreta utskottet ej egde att afgöra frågan, utan att dess
utlåtande blott var ett forslag, hvaröfver stånden såsom principaler
egde att besluta. En beslägtad fråga hade förekommit vid 1726—7
års riksdag, nämligen huruvida sekreta utskottets beslut angående
Sveriges tillträde till den Hannoveranska alliansen skulle anses definitivt
eller vara underkastadt ståndens godkännande. Då var det
Hol-steinarne, som höllo på de senares, och Horns anhängare, som höllo på
utskottets rätt, och för så vidt som Holsteinarne nu voro Hattar och
deras motståndare från 1726—7 Mössor, kunna sålunda båda partierna
beskyllas för inkonsekvens. Gent emot den ståndpunkt, som Hattpartiet
längrefram intog i en annau fråga, visade sig åter en ifrig Hatt, N.
Palmstjerna, vid detta tillfälle i hög grad kättersk. Det är bekant, att,
när den s. k. principalatsläran uppstod, Hattarne ansågo den innebära
ett straffvärdt augrepp på statsskicket, men icke dess mindre hotade
Palmstjerna den 3 mars 1739 med, att »de stora ständerna, nämligen
hela riket skulle kullkasta» ett riksdagsbeslut, som ginge ut på, att
stånden ’kunna kullkasta sekreta utskottets slut». Att närmare redo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
