Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164
STRÖDDA MEDDELANDEN OCH AKTSTYCKEN
hvilka skola hafva öfverlämnats af Oxenstjerna den 17 maj 1692 i
konungens egna händer; efter genomläsningen af dem skall konungen hafva
vid ett personligt besök i sin ministers hus återstält dem »med nådigaste
utlåtelser». I denna »deduktion» har Oxenstjerna lämnat en tämligen
kortfattad redogörelse för anledningen till den beskickning den svenska
regeringen i slutet af år 1660 beslöt att afsända till Polen och det
sätt, hvarpå beslutet om denna fattades; denna redogörelse vilja vi
här skärskåda något närmare
I och för sig borde man ej hafva rätt att i denna »deduktion»
vänta sig finna någon särdeles god källa för den tid, hvarom här är
fråga. Den är skrifven 32 år efter de händelser den berör; under
så lång tid hinna minnen äfven af ganska vigtiga saker att förblekna.
Men redan en flyktig genomläsning ger anledning till en vigtigare
anmärkning mot densamma. Allt igenom en apologi for
Oxenstjernas utrikespolitik, allt igenom beräknad på att visa hans nit för
fredens bevarande och klokheten af hans hållning gent emot
främmande makter, öfverflödar den på skarpa och, jag vill tillägga,
försåtliga utfall mot dem, som icke delat Oxenstjernas egna åsigter i
detta afseende; där vreden i den grad, som här är fallet, styrt en
författares penna, har man alltid skäl att med försigtighet mottaga
hans uppgifter. En jämförelse mellan den redogörelse, Oxenstjerna
lämnar för den svenska utrikespolitiken under här ifrågavarande tid,
och de fakta i fråga om denna, som samtida officiella handlingar
meddela, är icke ägnad att jäfva befogenheten af en dylik
försigtighet.
Först en kort redogörelse för innehållet i här ifråga varande
del af B. 0:s »deduktion»! Under fredstraktaten i Oliva, där, som
bekant, Bengt Oxenstjerna var ett af Sveriges ombud, hafva,
berättar denne, tvänne af hans kolleger — han utsätter ej namnen, men
att han menar M. G. de la Gardie och Schlippenbach, är
uppenbart — påyrkat, att Johan Casimir skulle få behålla titeln konung
af Sverige och bruka Sveriges vapen under sin lifstid; detta hade
emellertid Oxenstjerna bestämdt motsatt sig, särskildt på grund af
Karl Gustafs afgjorda obenägenhet mot ett dylikt medgifvande; på
grund häraf hade dessa båda hans kolleger blifvit honom gramse,
och han måst utstå mycken förföljelse. Sedan Oliva-freden var
af-sluten och de svenske legaterna begifvit sig hem, kom B. O. såsom
opasslig senare in i riket än de andre. Emellertid hade beslutats,
att Schlippenbach skulle afsändas till Polen i ett vigtigt ärende; och
en instruktion hade redan affattats för honom af Ehrensten2 samt
förelagts enkedrottningen och riksråden till underskrift; då B. O. ej
hört den, förmenade emellertid enkedrottningen och flere af rådet,
att den borde uppläsas än en gång för hans räkning. 1 instruktionen
’ Vi hafva förut haft tillfälle att beröra den i afhandl. »Svensk-rysk»
underhandlingar före freden i Kardis 1658—61», s. 96, not 1.
2 Den bekante slutligen till riksråd befordrade statssekreteraren, som i så
hög grad åtnjöt Karl X Gustafs förtroende och af honom liksom sedermera träget
anlitades för diplomatisk korrespondens.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
