Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PONIATOVSKIS BKEATTBLSE OM SINA ÖDEN
221
emellertid andra medel att afvända den storm, som hotade hans
herre. Han skickade en förtrogen för att erbjuda grefve Poniatovski
200,000 rubel och artillerigenerals rang inom ryska hären, om han
ville öfvergifva svenske konungen. Grefven svarade öfverbringaren
af detta budskap, att om han icke haft undseende, därföre att han
var bekant med honom, skulle han genast kastat ut honom genom
fönstret; ett dylikt förslag framlägges icke för en hederlig karl.
Då försöket sålunda misslyckats, och Tolstoi ej lyckats muta
Poniatovski, beslöt han bringa honom om lifvet. I detta ändamål lofvade
han en af grefvens tjenare en belöning af tusen daler och en rysk
syssla, om han ville förgifta sin herre. Palatinen af Kiev, som
anländt till Konstantinopel, hade jämte en herr Bucholtz,
öfverstlöjtnant vid konung Stanislai garde, blifvit inbjuden att bo hos
grefve Poniatovski. Hr Bucholtz fick sig anvisadt ett rum, som
vette åt en turkisk kyrkogård, och samme tjenare, som blifvit mutad
af ryske ambassadören, skulle ombesörja hans uppassning. Nämnde
tjenare, som var af valakisk härkomst, hade bland andra åligganden
att tillreda grefve Poniatovskis kaffe. Bucholtz, som älskade
läsning, tillbragte oftast sin tid vid fönBtret med en bok i handen. En
dag såg han tjenaren gömma sig p& kyrkogården bakom cypresserna,
med hvilka de turkiska minnesvårdarna prydas, och sedan han
försäkrat sig om, att ingen som kunde öfverraska honom vore i
närheten, lät han höra en hvissling, som besvarades af en annan individ.
De båda männen rådplägade med hvarandra och skildes sedan åt.
Bucholtz underlät icke att omtala allt hvad sett för grefve
Poniatovski. Denne fäste emellertid icke någon uppmärksamhet vid
händelsen, utan menade, att alldenstund hos turkarne nästan allting
utföres på hemlighetsfullt sätt, äfven desse män kunde hafva någon
gemensam angelägenhet, som de önskade förhemliga. Då herr
Bucholtz emellertid såg samma mystiska skådespel flere gånger
förnyas, uppmanade han grefve Poniatovski att taga sig i akt för tjenaren.
Grefven ville icke lyssna till dessa varningar, förrän hans hofmästare
en dag rapporterade till honom, att ifrågavarande tjenare på sista
tiden visat sig ytterligt svårmodig, orolig och grubblande, hvilket allt
tydde på, att han måtte hafva något ondt på samvetet. Grefve
Poniatovski befalde hofmästaren kalla tjenaren till sig och förhöra
honom. Hofmästaren verkstälde genast befallningen. Efter ett långt
förhör började tjenaren gråta och säga, att han förtjenade döden.
Häpen öfver detta tal, fortsatte hofmästaren sina frågor, hvilka den
andre icke besvarade annat än genom att upprepa att ban gjort sig
förtjent af döden, och att hans herre skulle låta afskära hans hufvud.
Hofmästaren lugnade honom, sägande, att han icke hade något att
frukta, och lyckades slutligen efter mycken möda förmå honom att
bekänna. Poniatovski, som omedelbart underrättades om utgången
af förhöret, lät kalla till sig brottslingen. Denne kastade sig under
bön om förlåtelse till sin herres fötter, sägande att ryske
ambassadören mutat honom till att beröfva grefven lifvet. För detta
ändamål hade man redan gifvit honom 700 riksdaler, och ambassadörens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
