Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SILFVERSTOLPE, RIKSRÅDET GREFVE A. J. VON HÖPKENS SKRIFTER 1J
sina krafter och språkets styrka för en discours d’appareil, som vi
känna på latin och icke på svenska.
De i tredje afdelningen intagna Bref erbjuda en underhållande
och lärorik läsning. Det Gustavianska tidehvarfvets oöfverträffade
brefstil träder här, måhända för första gången i Sverige, fullfjädrad
fram med all sin elegans, sin qvickhet och sina fina vändningar.
Brefven till Gustaf III och de politiska vännerna Ekeblad och C. F.
Scheffer hafva lemnat vigtiga bidrag till historien. De till Ekeblad
af den 22 och 26 juni 1757 äro särskildt egnade att förklara
Höp-kens uppförande i fråga om Sveriges deltagande i kriget och rena
honom från de misstankar om dåliga bevekelsegrunder, som blifvit
emot honom riktade. Hans bref till Adam Horn uttrycka en nästan
öm vänskap, som desto mera faller i ögonen, som denne var son till
den af Höpken så omildt bedömde Arvid Horn och stod i det
motsatta politiska lägiet, inom hvilket Höpken sade sig icke hafva någon
annan vän. Han tröstade sig med, att qvaliteten alltid var att
föredraga framför kvantiteten.
Af stort kulturhistoriskt intresse äro brefven till Wargentin,
Sahlstedt och Alf. De hafva för oss ett dubbelt värde därföre, att de äro
skrifna på svenska och innehålla många beaktansvärda anmärkningar
öfver svenskt språk och svenskt skrifsätt. Eljest nyttjade Höpken i
sin enskilda brefvexling till vänner af sitt eget stånd, liksom till sin
dotter, helst det franska språket. I ett bref till Sahlstedt säger han,
att han, liksom de flesta af sina landsmän, förstår minst svenskan,
»ehuru jag talar och skrifver som folket mest, utan grund, blott af
tycke och vana». Han skref likväl svenskan icke blott för sin tid
mönstergillt, utan så, att hans skrifsätt ännu är föga föråldradt; och
utgifvaren har gjort sig förtjent af tacksamhet, för det han med
berömvärd noggrannhet återgifvit Höpkens egen stafning, hvarigenom
denna bok utgör ett dyrbart språkmonument från senare hälften af
adertonde seklet.
Höpkens förkärlek for den latinska klassiciteten uttalar han till
Alf, bland annat, uti följande ord: »Jag har trott, att då jag öfvar
mig uti de gamla auktorer, så vänjer jag mig att tänka som de tänkt,
fattar deras sätt att uttrycka goda tankar och den styrkan de,
framför våra nyare, ega; hvaraf, och om flera följa samma afsigt, den
fördelen vinnes, att svenska språket och svenska skrifter förbättras, i
samma mån som de nalkas till latinska språkets genie». För öfrigt
ger han följande förträffliga definition på stil: »Jag har den mening,
att en stil är god och uti sin fullkomlighet, när man icke allenast
fattar auktorns tanka, utan i minnet äfven behåller orden, dem han
brukat, ty däraf dömer jag, att hans ord behöfts till hans tanka, och
att hans tanka behöft hans ord, samt att begge varit sig till inbördes
hjelp».
Af brefven till den danske generalen Tuxen och af flera till Alf
framgår, huru högt Höpken ställde Svedenborg såsom tänkare och
huru praktiskt välgörande han fann hans lära, af hvilken man också
velat anse honom såsom en fullständig adept; men utgifvaren anmärker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
