- Project Runeberg -  Historisk tidskrift / Elfte årgången. 1891 /
141

(1881) With: Emil Hildebrand
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

SVENSKA SLÄKTER MED SPARREN ÖFVER ETT BLAD TILL SKÖLDEMÄRKE

141

Den vanligaste vägen till frälserätt var äktenskap med
frälsekvinna och därigenom vunnen arfsrätt till frälsegods.
Dylika giften förekommo äfven inom förnämligare ätter.
Utländske män, ofta nog äfventyrare af kanske mer eller mindre
tvifvelaktig börd, begagnade flitigt denna utväg och blefvo svenske
jorddrottar. Men äfven bondesöner, när de i krig eller genom
herretjänst kommit sig före, försmåddes icke af frälsejungfrur
eller frälseenkor, hvarpå talrika exempel kunna anföras
synnerligast från medeltidens sista skede; och de under de första
Vasakonungarnes regering tid efter annan förekommande
ransakningarne efter olaga frälse lemna i detta fall högst märkeliga
upplysningar, då man med tämlig visshet kan antaga att den oreda,
som då rådde, icke varit mindre under senare hälften af
1400-talet. En ofrälse man, som gift sig in i en frälseätt, satt oftast
— åtminstone till en början — vid svärfaderns disk och duk
och ansågs då såsom frälseman samt fullgjorde eller deltog i
dennes rustning, eller ock, om han var ogift, kunde han göra
samma tjänst åt en frälseenka, for att sedermera, likasom
verkgesällen hos en yrkesidkares efterlefverska, träda i den aflidne
mannens ställe. Vid sådana tillfällen skulle hustrun rätteligen
delat hans ofrälse, och de gemensamt hafva hembjudit hennes
gods till närmaste fränder inom börden, och om dessa ej gittat
lösa, sälja dem till andra frälsemän, hvilket ock någon gång
skedde, synnerligast om mannen var en »byaman» eller borgare och
ej fann med sina intressen förenligt att utbyta landet emot staden,
men dylika öfverlåtelser spörjas sällan och torde få räknas till
undantagen.[1] I allmänhet behöll den nya mannen godsen.
Rusttjänst gjorde han redan, ett eller annat skattegods egde
han kanske själf, och när han tillbörligen rustad mötte vid
vapensynen, torde emot hans frälserätt ingen invändning
förekommit. Denna erkändes, och med hustruns gods frälste han
sina egna. Att detta tillvägagående kanske icke varit så

Hist. Tidskrift 1891

11


[1] Några bref omtala visserligen förlorad frälserätt, därigenom att frälseman
eller frälsekvinna satt sig i köpstad att bo. Denna kunde dock af barnen under
andra förhållanden, åtminstone i enstaka fall, återvinnas. Men därjämte finnas
många bevis att borgare innehaft frälsegods vanligen å deras hustrurs vägnar, utan
att det kunnat spörjas några åligganden att afhända sig dem, ehuru brefven ofta
nog visa att de efter hand föryttrats dels genom köp dels genom gåfva till andeliga
stiftelser. Att de under tiden förlorat deras frälsenatur kan däremot icke ses af brefven.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 08:02:50 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ht/1891/0155.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free