Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
156
G. DJURKLOU
där af ett I klufvits i tvänne halfvor,[1] så vill det nästan synas
som om Abjörn Nockessons stjärna här går igen, ehuru delad
och tillökad med sköldbärarens initialbokstaf. Den har således
ännu icke alldeles förlorat sin gamla egenskap af bomärke.
Någon liknande vapenbild förekommer icke för denna tid, men
vi återfinna den något varierad uti de sigill, som en tid brukats
af Jöns Abjörnssons äldre söner Arvid, Nils och Knut.[2] När
därjämte detta egendomliga sköldemärke af dem utbytes emot
sparren öfver bladet, synes detta bekräfta vårt antagande, att
desse mäns frälse ännu icke varit fullt stadgadt, samt att en
närmare frändskap förenat dem med Lindormssönerna, hvilket
äfven bekräftas af permebrefven, om också dessa ej tydligt
angifva huru. Märkligt är det ock, att Lindormssönernas vapen
år 1380 visar sig i Arvid Jönssons sigill, men redan år 1383
där lemnat rum för fadrens efter all anledning själftagna vapen.
Af Nils och Knut, som före Arvid försvinna ur tid och häfd,
hafva vi inga sigill med detta Lindormssönernas vapen utan
åtnöjas de med fadrens, men denne upptager det själf omkring
1390 och brukade det sedan under sin återstående lefnad. Det
är således ej osannolikt, att sedan arfvegods från
Lindormssönerna i förening med egen omtanke och sträfsamhet tryggat
Jöns Abjörnssons frälse, dennes äldste son Arvid, hvilken
dessutom genom eget gifte kommit i släkt med mera betydande
frälseätter, ansett sig kunna våga försöket att utbyta fadrens
förut okända och ur heraldisk synpunkt alltför torftiga vapen
emot det förnämligare, hvartill han på farmodrens sida ansåg sig
anboren; men att detta till en början mött protester, som
förmått honom att återtaga fadrens vapenbild. Under årens lopp
blefvo emellertid såväl Jöns Abjörnsson själf som hans söner
betydande jordegare, och detta torde också hafva hos
mödernefränderna utverkat ett medgifvande att upptaga deras vapen,
eller ock har Lindormssönernas ätt under tiden utslocknat på
svärdssidan.[3] Det första släktmärket försvinner i allt fall helt
och hållet efter 1390, och det nyförvärfvade vapnet är det enda,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
