Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194
STRÖDDA MEDDELANDEN OCH AKTSTYCKEN
sarnas allrådande minister, och Breteuil, konungaparets förtrogne,
representerade de båda motsatserna i kontrarevolutionerna politik.
För dessa förvecklingar redogöres utförligt efter delvis obegagnade
källor i Daudets bok, på 9amina gång sora lifvet i Coblentz under
det ödesdigra året lifligt skildras. Pompöst var det mottagande, som
kurfursten af Trier gifvit de franska prinsarna vid deras ankomst,
storartad den gästfrihet, som de rönte på slottet Schönbornlust, hvilket
han upplåtit till deras residens. l)är inrättade de sig ett litet
Versailles med den förnäma världens nöjen; dit kommo de båda
prinsarnas »raaltresses en titre», lu-.me de Balbi och m:me de 1’olastron.
Ett under omständigheterna vanvettigt slöseri egde rum: den enskilda
hofhållningen slukade under 1792 1,300,000 francs; totalsumman af
prinsarnas utgifter uppgick till öfver 24 millioner.
På senhösten 1791 anlände dit de officiella sändebuden från
Bysslands stora kejsarinna och från Sveriges ridderlige monark,
Ru-mjantsov och Oxenstjerna, hvilka intogo sin plats i den konselj, hvars
hufvudperson var Calonne. Hela den i Coblentz församlade franska
adeln bragte Oxenstjerna sin hyllning genom en högtidlig
uppvaktning; och han svarade, trogen sin instruktion, såsom »en Gustaf Adolfs
efterträdare genom en afkomling af den store kanslern Oxenstjerna
borde tala till Tnrennes och andra hjältars ättlingar».
Men just i summa novemberdagar hade situationen i Coblentz
börjat antaga en kritisk karaktär. Ett bref hade ankommit till det
kurfurstliga hofvet från franeka nationalförsamlingen, som i hotande
ordalag auklagade kurfursten att hafva låtit trupper samlus på sitt
område, bestämda för att inbryta i Frankrike, och fordrade de
väpnade skarornas upplösning. Kurfursten vågade, stödd på de
förhoppningar Bom Humjaotsovs och Oxenstjernas ankomst ingåfvo, helt djärft
förklara, att ingen väpnad styrka funnes samlad inom kurfurstendömet,
endast franska flyktingar, sora sökt skydd undan förföljelsen.
Men Bvärdet hängde dock hotande öfver emigrationen och dess
beskyddare i Coblentz, och vintermånaderna 1791—92 förflöto under
ständigt dystrare utsikter. Kejsar Leopolds och Gustaf III:« död i
mars 1792 voro hårda slag för hofvet i Coblentz. »Utan penningar,
utan bundsförvandter, utan fristad, misstrodda af sin konung,
behandlade ined missaktning af Europas hof, bragta till vanmakt genom de
atranga lagar, som franska nationalförsamlingen beslutat mot dem»,
hade de franska prinsarna och de ett halft år förut så
förhoppningsfulla franska riddersmannen i Coblentz — så syntes det — ingen
annan utväg än att flykta från det lilla Versailles, som de improviserat
på andra sidan Rhen.
Krigsförklaringen på våren 1792 återgaf dem förhoppningarna
och skänkte för en kort tid ny glans åt Coblentz. Det var på
sommaren 1792. De preussiska trupperna sammandrogo*; vid gräusen;
kejsar Frans kröntes i Frankfurt; fester och högtidligheter aflöste
hvarandra; prinsarna hade, tack vare en nv million, ankominen från
kejsarinnan Katarina, kunnat, såsom författaren uttrycker sig, »förgylla
sitt hof i alla sömmar».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
