Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UPPKOMSTEN OCH KARAKTÄREN Ap KR)(1ETSTIDENS FÖRFATTNING. 249
làgga vid sin kröning, afsåg antagligen just en dylik reform af
förvaltningen, och alldeles tydligt var detta fallet med hennes
löfte i riksdagskallelsen att »rätta och ändra hvarjehanda
uppkomna nyheter». Och att rådet, hvars hela existens hotats af
det Görtziska förvaltningssystemet, skulle begagna första tillfälle
att inskrida mot detsamma, låg i sakens natur.
Också finner man, att hvad den nya regeringen i första
hand grep sig an med var åtgärder i denna riktning. Den mest
uppseendeväckande af dessa, förföljelsen mot Görtz, skola vi här
ej inlåta oss på, men anmärka, att ifvern att nedslå hans verk
var så stor, att början gjordes därmed, redan innan löftet om
^nyheternas» afskaffande gifvits i riksdagskallelsen. Den 13 och
18 dec. afskaffades Karl XIl:s skjutsförordningar, den 13
tvångs-värfningen, den 15 återtogs påbudet om pantegodsens inlösning,
den 8 januari 1719 frigafs bränvinsbränningen, den 12
återställdes Karl XI:s aflöningsstat för länsstyrelserna, och samtidigt
inskred man mot Upphandlingsdeputatioiien, själfva själen i den
Görtziska förvaltningen. Cronhjelin Bom den 8 dec. 1718
förordnades att i stället för Görtz vara chef för densamma,
förklarade den 17 dec. i rådet, att den var »et fåfängt verk», hvars
göromål kunde földelas pä de vanliga ämbetsverken; 10 dagar
därefter frågade drottningen, »om det ej snart kunde -blifva slut
på deputationen», och den 5 januari 1719 beslöt regeringen dess
upplösning.
Men hvad menades med enväldets fullständiga afskaffande?
Svaret härpå kunde endast gifvas af den nya författning, som
pä riksdagen skulle åvägabringas. Var nu Ulrika Eleonora
arfs-berättigad till tronen och därmed egentligen också berättigad till
sina företrädares prerogativ, sä fordrades tydligen för hvarje
inskränkning i konungamakten hennes medgifvande, och sålunda
hade hon,-trots löftet att afstå från suveräniteten, möjlighet att
upprätthålla ett ganska starkt konungadöme. Detta
öfverensstämde emellertid icke med den svenska byråkratiens önskningar,
och då denna fick tillfälle att på riksdagen framträda med samlad
styrka, började därför er ny akt i den statshvälfning, hvartill
Karl XII:s död gifvit signalen. I den första afdelningen däraf
hade, som vi sett, de militära ämbetsmännen spelat hufvudro|len;
nu trädde de civila mera i förgrunden, men äfven vid detta
tillfälle var tronfoljdsfrågan den murbräcka, som användes till
konungamaktens nedbrytande. Skilnaden var dock den, att då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
