Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
viliA ÄLDSTA HISTORISKA FOLKVISOR
289
Den onekligen ganska begåfvade skald, som troligen på
1400-talet omskref den berättelse han läst hos Saxo, förstod
tydligen att i den gamla, ännu något råa nordiska sagan ingjuta
sin tids mera ridderliga uppfattningssätt. Af hans dikt märka
vi, att vi redan stå på gränsen af de s. k. romanvisornas tid.
Alldeles såsom hos Jauffre Rude| och prinsessan af Trébizond
vaknar Hagbards och Signes kärlek ännu innan de sett
hvarandra; Hagbard vill icke på gammalt nordiskt manér blott för
ett enskildt tillfälle njuta Signes ynnest, utan såsom den tyska
dikten Hugdietrichs hjälte förkläder han sig för att under en
längre tid få vistas i den älskades närhet, och häldre än att
sönderslita ett af Signes hårstrån låter han föra sig till galgen.
Om ett dylikt drag af romantisk sinnesrubbning påträffats i
något utländskt medeltidsarbete eller icke, kan vara oss
jämförelsevis likgiltigt; vi veta i hvarje fall, i hvilken stilperiod dylika
fantasier höra hemma: det är romanvisornas falska
sentimentalitet, som här slår oss till mötes — eller med andra ord, just
de punkter, i hvilka balladförfattaren skiljer sig från Saxo och
uppttäder ined en viss själfständighet, just dessa punkter erinra
oss om den stil, som mot slutet af 1400-talet började blifva
populär inom den nordiska balladdiktningen. I Sverige var
denna visa troligen ej känd ens på 1400-talet. Johannes
Magnus, som just ej kan beskyllas för att i onödan orda om de
svenska källornas torftighet, anmärker särskildt, att han om
Hagbard funnit »parum in Sveticis historiis expressum», hvarför
ban måst inskränka sig till ett referat af Saxos framställning —
en patriotisk själfförnekelse, till hvilken han svårligen skulle
hafva gjort sig skyldig, såvida han haft visan att tillgå. Dä
Laurentius Petri 1559 omtalar »gambla svenska vijsor» om
Hag-bardh och Signill, bevisar detta troligen intet annat, än att den
danska visan blifvit öfversatt till värt språk under tiden mellan
Johannes Magnus’ flykt och 1559.
I det tredje bandet af sin stora samling upptager Grundtvig
såsom historiska en mängd, äfven i Sverige kända visor, endast
på den grund, att ett namn, som kan hafva tillhört en historisk
person, råkat förirra sig in i dem. Men ett dylikt namn visar
i själfva verket ingenting. Så t. ex. uppträda i den rent
fabulerade visan om kung Didrik och hans kämpar de från vår
historia välbekanta Ivar Blå och Sune Folkeson, i den tydligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
