Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÅRA ÄLDSTA HISTORISKA F0LKVI80I1
sia
rents pays d’Europe». I likhet med Steenstrup (sid. 319) tror
jag, att tidsgränsen för de nordiska visorna — samt sannolikt
ock för de tyska — möjligen är något för knapp. Äfven om
hufvudmassan af våra ballader tillhör 1400- och 1500-talen, är
det dock så godt som säkert, att icke så få nå upp till
1300-talet, en eller annan t. o. m. till slutet af 1200-talet. Denna
åsikt synes mig — sa vidt ett dylikt resultat genom en partiell
undersökning kan vinnas — hafva bestyrkts af den kritik, jag sökt
underkasta våra historiska visor. Men äfven om dessa, hvad
innehållet beträffar, icke med skäl kunna föras längre tillbaka i
tiden, så kan ju möjligen folkvisan på andra skäl förläggas till
de tidiga århundraden, hvilka Grundtvig anser såsom den
nordiska balladens egentliga blomstringsperiod. Vi skola undersöka
denna möjlighet.
»Paa Island — säger Rosenberg II 408 — omtales Dans,
hvormed altid luaa tænkes forenet Sang, særlig Visesang, först
i den før 1200 forfattede del af Sturlunga-Saga, hvor »dansleik»
enda henføres til Ingemunds Gi|de 1119, samt i Jon
Øgmunds-søns Saga fra Tiden nær efter 1200, hvor det heder (Bisk. Sögur
I, s. 165—166):
Den Leg var meget yndet, siden den hellige Jon blef biskop
(1105), at Karl skulde kviode til Kvindo i Dan» et blødugtigt og
anstødeligt Kvæde, ng Kvinde til Karl Elskova-Vißer.
en Skildring, som passer nøje til vore Viser, naar Indholdet er
erotiskt — den strænge Dadel maa selvfolgelig skrives på
Munke-bornerthedens Regning. I Sturla Thordssøns Del af
Sturlunga-Saga fra omkr. 1270—80 omtales Dans endog jævnlig, og et Par
Versestuinper vise os Formen; den ene, en bel fireliniet Strofe,
henføres til Aaret 1221:
Loptr ligger i eyum,
bitr lunda bein;
Sæmundr er à heiöum,
etr berin cin.
(Loptr ligger paa Øerne,
gnaver Lunde-Ben (en Sofugl):
Sæmund er paa Hederne,
æder ikkun Bær);
af den anden, der udtrykkelig kaldes »dans», og som henføres
til 1264, meddetes kun det förste Vers:
Minär eru sorgir ]lüngar sein blv.»
Författaren påpekar vidare Knut den stores bekanta
improvisation (Merrie sungen the muneches binnen Ely) samt den i Codex
//ut. Tidikri/t Wäl 23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
