Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pribram, bkrichte des kais. orsandtkn franz von lisola 33
sinnesstämningen, började hofvet i Wien lyssna till Lisolas varningar
och råd, dock skulle det ännu dröja, innan man kunde beBlutn sig
för ett energiskt ingripande.
Underrättelsen om att Karl Gustaf nödgatB antaga Frankrike
såsom medlare i en fredsunderhandling med Polen skulle
otvifvelaktigt hafva väckt än större uppmärksamhet i Wien, om man ej samtidigt
från polsk sida erfarit, att Johan Kasimirs fredsunderhandlingar endast
åsyftade att förhala tiden för nödiga rustningars vidtagande.
Underhandlingarna mellan Sverige och Generalstatemn, hvilka
ledde till fördraget i Elbing (sept. 1656), voro mera egnade att
oroa kejsaren. Lisola lämnar därom flere meddelanden. Han anser,
att de båda staterna hufvudsakligen hade sammanförts af fruktan för
spanjorernas framgångar i Kelgien under sommaren, och af
gemensamma religiösa intressen. Holländarne voro, påstår han, belåtna
med traktaten, då de fått bättre vilkor, än de från början tänkte
vara möjligt. Denna uppfattning öfverensstämmer ej med andra
källor och torde böra uppfattas såsom tendentiös, ty Lisola tillägger:
»Tanti est armorum praeBidio fulcire legationum authoritatem».
Lisola återkommer ofta till underhandlingarnas vanmakt utan
vapenunderstöd. Det var därföre med oförställd belåtenhet han i
början af hösten 1656 hörde omtalas ryktet, att ärkehertig Leopold skulle
infalla i Preussen för att därifrån fördrifva svenskarne. Lisola hade i
sina bref påvisat den preussiska adelns benägenhet att träda i
närmare förbindelse med kejsaren och hoppades nu det bästa af en dylik
krigsrörelse.
Ryktet talade dock ingen sanning. Kejsaren hade endast närmat
sig Johan Kasimir, ej uppgjort några krigsplaner. Fruktan för en
trippelallians mellan Sverige, England och Frankrike beherskade honom
vid denna tid. Sedan Ryssland försonats med Polen, Danmark
uppträdt hotande och Karl Gustaf nödgats ingå fördraget i Labiau med
Brandenburg, syntes det kejsaren inte omöjligt, att Karl Gustaf skulle
kunna kasta sig i armarne på Spaniens fiender: Frankrike och England.
Hvad följden häraf skulle blifva, det hade Lisola flere gånger
förespått. »Om den Bvenske konungen», hade han skrifvit redan den 27
sept., »icke på en gång fördrifves nr Polen, och Tyskland, så synes
det mig lämpligare, att han försvagas i Polen, Sn att han fördrifves
därifrån. Ty ju svårare hans läge blir, i desto större beroende skall
han komma till fransmännen och desto förr skall han vara benagen
att på hvilka vilkor som hälst sluta fred med Polen. Men ingenting
är för kejsaren farligare, ty, fördrifven ur Preussen och Livland,
förlorar han allt hopp om herraväldet i norden och skall tvingas
kasta sina blickar på Tyskland».
Lisola tog emellertid i sin framställning ej i beräkning, hvarken
Karl Gustafs starka själfkänsla och nationella åskådningssätt, ej häller
hans sega vilja, som lät honom, äfven under ganska tryckta förhållanden,
förkasta de af fransmännen föreslagna fredsvilkoren. Karl Gustaf skulle
aldrig låta sig föras i Frankrikes släptåg, och Österrike hade
inga-lnnda att frukta en svensk-fransk allianB af en sådan fasthet, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
