- Project Runeberg -  Historisk tidskrift / Elfte årgången. 1891 /
34

(1881) With: Emil Hildebrand
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

34

öfversikter och granskningar

Lisola tänkte sig den, för att på sa sätt väcka det tröga hofvet
i Wien.

Men i öfrigt hade Lisola onekligen rätt. En fred med Polen
utan Österrikes medling kunde vara farlig, och Karl Gustafs
själfständiga politik var en lycka för Österrike. Fruktan för en dylik
fred var också den egentliga drifljädern till traktaten mellan
Österrike och Polen af den 1 dec. 1656, hvars viktigaste bestämmelse
otvifvelaktigt var, att Polen under inga vilkor skulle sluta fred med
Sverige utan Österrikes medling.

När detta fordrag ingicks, hade kurfursten af Brandenburg redan
aftvungit Karl Gustaf fördraget i Labiau. Men kurfurstens hållning
hade under bela tiden varit i så hög grad vacklande, att man ej
genom detta fördrag behöfde anse honom för alltid förlorad för de
österrikisk-polska intressena. Tvärtom. När kurfursten genom nämnda
fördrag blifvit suverän öfver Ostpreussen och hade vunnit hvad han
af Sverige kunde vinna, skulle han naturligtvis se sig om efter stöd
på unnat håll för att bevara de fördelar, som Sverige endast
motvilligt gifvit honom. Lisola hade ifrån första början önskat ett
närmande mellan kejsaren och kurfursten, han hade aldrig trott på
tillförlitligheten af dennes förbindelse med Sverige och hade alltid uttänkt
utvägar till att vinna denna ärelystne furste, men det var först nu,
som man i Wien började önska sluta sig till kurfursten.

Olyckligtvis saknas Lisolas rappporter för nov. och dec. 1656.
Därigenom kan inan i detta arbete ej närmare följa de partiväxlingar
i Wien, som föranledde Lisolas sändande till kurfursten på nyåret 1657.

Lisolas rapport af den 13 jan. 1657 från det kurfurstliga hofvet
hör onekligen till de intressantare af de här offentliggjorda aktstyckena.
Det lämnar en liflig inblick såväl i Lisolas fintlighet som i de intriger
och den uppfattning, hvilka slutligen framkallade kurfurstens affall
från det svenska förbundet.

Lisola vardt genast väl einottageu af all» raotståndarne till
förbundet ined Sverige, såsom kurfurstinnan, Hoverbeck och Schwerin,
och sedan vid första audienBeu framkastade han tanken på en
försoning med Polen. För Lisola voro de underhandlingar ingen
hemlighet, som under hösten förts med polacken Gonsievski, men icke desto
mindre iakttog kurfursten i början stor försiktighet. 1 ett senare
samtal frågade han Lisola helt öppet: »Hvad tror Ni Polen vill göra
för mig, om jag lämnar Sverige?» Lisola hade nu fått veta, hvad han
alltid trott, det förbundet med Sverige var å kurfurstens sida »merum
commercium, non amicitia». Och med denna visshet var han för
ögonblicket nöjd, ty ännu eu tid behöfde Polen rusta och Sverige
afmattas, innan affallets stund för Brandenburg kunde vara inne.

Efter att hafva enligt Bin regerings önskan ännu en gån g och
utan framgång framställt till Karl Gustaf en begäran om att få medla
i det polska kriget, begaf sig Lisola i slutet af januari 1657 till
Johan Kasimir i Danzig.

tlär var ett rikt fält för politiska ränker, angående hvilka Lisola
lämnar värdefulla upplysningar, kompletterande Kudawskis polskn historia,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 08:02:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ht/1891/0420.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free