Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
steenstrup, vore folkeviser fra middei.alderen 6l
med de naturlige Hvilepunkter i aelve Fortiellingen: med de vigtigste
Overgange i Henseende til Tid, Sted og Begivenhed, og hermed var
da Inddelingen i Sange given.» Mot denna uppfattning uppträdde
Jørgensen i sina »Bidrag til Nordens Historie i Middelalderen». Med
full rätt påpekade han, att det politiska åskådningssättet icke är detsamma
i de olika visorna, men på grund däraf drog han den enligt min
mening förhastade slutoatsen, att Marsk-Stigsvisorna tillhöra tvänne
olika grupper af partidikter; i den ena gruppen besjungas de
hithörande tilldragelserna från de fredlöses synpunkt, i den andra från
det kungliga partiets. Det är denna åsikt, som Steenstrup i viss mån
gör till sin: »denne Opfattelse er vist rigtig — säger han —, om
end Forskjellen raellem Grupperne ikke er saa stor som paastaaet.»
Denna gruppering i partivisor tror jag dock utgå från den oriktiga
föreställningen, att vi i Marsk-Stigsvisorna äga dikter, hvilka
behandla en samtidig eller åtminstone i det närmaste samtidig
tilldragelse. Efter Martensens afgörande undersökningar af denna fråga
(Hist. Tidskr. IV R. IV B.) synes mig en dylik åsikt knappt längre
kunna upprätthållas. Enligt Karen Brahes foliohandskrift (A) hade
konung Erik skickat marsken i leding samt under dennes frånvaro
förfört hans hustru, hvarefter den förbittrade marsken offentligen
uppsagt honom tro och lydnad. Slutligen hade marsken och hans män ined
hjälp af konungens förrädiske kammaraveu Råne Jonsson dräpt konungen
i Fiunerups lada. Långt ifrån att dölja sin gärning hade han omedelbart
efter själfva mordet offentligen skrutit däröfver inför både drottningen och
den unge konung Erik Menved. Af visan att döma är det således en
enskild man, som utför en enskild hämd, men af de för öfrigt ganska
otydliga processakterna rörande mordet framgår dock otvetydigt, att
anledningen till mordet varit af rent politisk art. Mördarne tyckas
dels hafva tillhört det mot konungen fientliga kyrkliga partiet, dels
härtig Valdemars af Sönderjylland anhängare, och icke ens den på
beskyllningar så rike Jens Grand alluderar på det brott, för hvilket
folkvisorna beskylla den mördade konungen. Först under unionstiden,
således omkring ett och ett halft århundrade efter själfva tilldragelsen,
finner man uppgiften, att Erik Glipping mördats, därför att han
våldfört marskens hustru, men på denna uppgift, som så väl kan
härstamma från visorna — och enligt min tro också gör det — är
naturligen intet att bygga. Af handlingarne i målet är det vidare
klart, att konungen icke dödats af marsken och dennes huskarlar,
utan att han fallit för ett parti, inom hvilket marsken — kanske
mera på grund af sin rang och sin personliga duglighet än till följd
af sin framskjutna delaktighet i själfva mordgärningen — intagit en
framstående ställning. Det synes vidare säkert, att konungen dräpts
icke af de sammansvurne själfve, af hvilka endast Arvid Bengtsson
och Råne Jonsson tyckas hafva varit personligen närvarande i
Finne-rup, utan af dessas utskickade, och bestämdt oriktig är visornas
uppgift, att marsken offentligen skrutit öfver sitt dåd, enär både han
och de öfriga enständigt nekade därtill. Af alla Marsk-Stigsvisorna
är det därför enligt min tanke blott en enda, som kan göra anspråk
Hilt. Tidskrift 1891. Granlien. 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
