Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7»
Den skiftning i Sveriges allianssystem, som betecknas af
garauti-traktaten i Haag 1681. var betingad bSde af dess egna och de
ällmänt europeiska intressena. Så länge de habsburgska kronornas
hotande öfvervikt utgjorde politikens ledande faktor, hade den nära
förbindelsen mellan Sverige och Frankrike trots dessa makters i grunden
skilda väsen haft sitt berättigande i sträfvan till ett gemensamt mål,
som på samma gång var af vikt för båda makternas särskilda syften
och hela det europeiska statesamhället. Gustaf Adolf och Axel
Oxenstjerna hade grundat och upprätthållit denna förbindelse, emedan de
politiska förhållandena fordrade densamma, men visserligen icke utan
inre motvilja och med stor försiktighet, på det icke Sverige skulle
blifva ett medel for Frankrikes egoistiska sträfvanden. Genom de
westfaliska fredssluten och den pyreneiska freden bröts emellertid för
alltid det spanskt-österrikiska principatet i Europa, och i stället
började den ärelystna franska monarkin framstå såsom äunu farligare
för den europeiska jämvikten, än någonsin de habsburgska staterna.
Faran var dess större, som den franska monarkins krafter genom en
strängt centraliserad förvaltning stodo till regeringens fulla disposition
och leddes från en enhetlig syupunkt. Därmed var det berättigade i
alliansen mellan Sverige och Frankrike borta; det fanns icke vidare
något gemensamt mål, utan såväl Sveriges egna behof som den allmänna
politiska ställningens kraf anvisade den svenska staten att bryta med
Frankrike och träda i spetsen för en koalition till upprätthållande af
de dyrt tillkämpade fredssluten i Osnabruck och Miinster.
Denna nya uppgift framträdde först efter Karl Gustafs död, men
deu då följande svenska regeringen var icke densamma vuxen; den
vacklade utan hållning mellan de europeiska partierna, till dess
ändtligen 1672 års fördrag ånyo tillknöt bandet mellan Sverige och
Frankrike. Det var ett af de största diplomatiska felsteg, som en svensk
regering någonsin begått; det var ett verk af den kortsynta
stats-mannavisheten och de lumpna subsidieintressena hos den dåvarande
af fransysk hofglons bländade epigonaristokratin. Magnus Gabriel de
la Gardie och hans likar menade sig fortsätta Gustaf Adolfs och Axel
Oxenstjernas politik, då de i stället utan motivet af svenska intressen
mot hela det europeiska samhällets fordringar gjorde Sverige till ett
verktyg för fransk eröfringslusta — ett verk lika samvetslöst
lättsinnigt och dåraktigt, som om det nutida Sverige af svärmeri för den
franska republikeqs förmenta demokratiska jämlikhet och frihet skulle
sluta sig till cn fransk-rysk koalition. Sverige fick också böta för sitt
fel genom ett mångårigt krigs nöd och elände, de nyeröfrade
provinsernas ockupering eller härjande af fienden och en fred, som väl
genom den segerrika allierades vapen och diplomati i det närmaste
återgaf det förlorade landområdet, men genom det förnedrande sätt,
hvorpå den slöts, lät rollen of ett underordnadt osjälfständigt verktyg
för en eröfrande makts planer framstå i skarp dager.
Den nödvändiga följden af denna hårda lexa borde blifva och blef en
förändring af Sveriges politiska allianssystem, och den statsman, som
i själfva verket lagt grunden härtill, är Johan Gyllenstjerna. Man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
