Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70
strödda Meddelanden och aktstycken
antagligen för att erhålla full visshet, om Ribbing efterlämnat några
päpper, och ur hvilka ofvanstående notiser äro hämtade, uttalas den
förmodan, att »le passé politique de M. Ribbing agissait quelques fois
sur son imagination». Löwenhielm, och efter honom Fryxell, hafva
med stöd äf denna polisrapport ytterligare broderat på samma tema:
Ribbing skulle hafva varit plågad af de grufligaste samvetskval; syner
af benrangel och hufvudlösa skepnader skulle hafva förföljt honom,
Gustaf den tredjes blodiga skepnad, ridande på en svart häst, skulle
hafva i drömmen väckt hans fasa.
Ingen vet, huru mycket som är sanning af dessa antaganden.
Visst är, att man i Ribbings hela lif, såväl som i hans efterlämnade
papper, förgäfves söker spår till ånger öfver haus delaktighet i
konungamordet. Bitterheten mot konung Gustafs minne förblef hos
honom intill ålderdomen den samma. Han såg i honom den man,
som mer än någon annan skadat sitt fädernesland. På gamla dagar
väckte det hans förvåning, att eftervärlden börjat göra rättvisa åt
Gustafs minne på ett sätt, som han ej kunnat ana. Han fann det
underligt, att man kunde betrakta såsom »en hjälte eller en halfgud»
den, som samtiden, enligt hans åsikt, föraktat och hatat. »Denne
man», utbrister han i ett bref, »sora med sorger och förödmjukelser
öfverhopat min faders sista dagar och kanske bidragit till hans död,
denne man, som ryckt ifrån mig min älskade för att lägga henne i
en af sina gunstlingars armar, denne man, som förstört mitt
fäderneslands frihet och varit dess förtryckare, — är det väl jag, som offrat
honom? Nej, men jag har sett hans fall med ett visst nöje, och jag
har ingenting gjort för att hindra det — det är allt.»
• •
»
I benådningsakten af den 15 augusti 1792 öfver de
samman-svurna läses: »Vi ,lämna åt ångern och deras uppvaknande samveten
omsorgen af deras vidare straff, öfvertvgade, att så frätande förebråelser
och brottsliga lif utgöra för dem en vida tyngre börda än själfva
döden.» Förutsägelsen gick knappast i fullbordan med den man, hvars
öden vi här följt. Men mörka borde säkert hans ålderdoms stunder
hafva varit, om han efter mera än ett halft århundrades landsflykt
tänkte öfver sitt förflutna lif. Hvilket afstånd mellan den lysande
hofkretsen på Gripsholm, där den tio-årige gossen spelte en konungs
rol, och mansarden i Rue Louis le grand i Paris, där den biltoge
gamle slutade sina dagar! Mellan dessa tilldragelser, den första och
den sista i hans lif, som vi antecknat, ligger minnet af den 16 mars
1792, af många års orolig landsflykt, af förbittradt hat och af
förvillelser, endast förklarliga genom de tidsförhållanden, som medfört så
fruktansvärda omstörtningar. För tidehvarfvets oro blef han själf, ej
mindre än den konung, öfver hvars fall han gladdes, ett offer; och
oron sträckte sig säkerligen ej blott till hans yttre öden.
Elof Tegnér.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
