Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VAITELL, DEN NORDISKE 8YVAAR8KRIG
ratten, har Erik XIV på långt när ej gjort sig skyldig till. Och jag
vågar gå ännu längre; Erik XIV ville ej, åtminstone ej vid denua
tidpunkt, hafva krig med Danmark, men Fredrik II däremot synes
ha icke blott önskat krig med Sverige, utan äfven gjort allt för att
reta sin motståndare till att förklara detsamma.
Men kan ju, om man vill, såsom en svensk literaturhistoriker
professor Schück 1 nyligen gjort, betrakta tvisten om Tre kronor såsom
»ett barnsligt käbbel», framför allt, om man, såsom han synes göra,
delar Allens uppfattning af det nationella partiets målsmän i Sverige
under Kalmarunionen. Man kan äfven, såisom hr Vaupell gör,
reducera denna tvist till ett etikettspörsmål; genom freden i Stettin blef
den ju förvandlad till ett sådant. Men själfva innebörden i
densamma var dock något långt mera och viktigare än »ett barnsligt
käbbel» eller »en etikettfråga». Tvisten gällde nämligen ingenting mer
eller mindre än den yngre oldenburgska liniens anspråk på Sver]ges
krona. Det är visserligen svårt att inse, p& hvilken rättsgrund dessa
anspråk hvilade, men att de framställts är ju ett faktum. Att den
äldre oldenburgska linien med någon rätt kunde säga sig ha anspråk
på Sveriges rike, är ovedersägligt; Kristian II hade ju blifvit erkänd
för Sveriges arfkonung; men denna arfsrätt sträckte sig icke till
Kristian 111:8 gren. Om sålunda den yngre oldenburgska liniens
anspråk ej voro rättsligt grundade, så äro de dock förklarliga.
Arfföreningen af år 1544 kunde ju nog kännas bitter för Kristian III och
hans söner. Deras svar på densamma var också upptagandet af det
svenska riksvapnet. Kronprinsen Fredrik gjorde det till och med
före sin fader. Öppet vågade ej det danska konuugahuset ännu
framträda med sina anspråk, det dolde denna sida af saken under den
heraldiska, men då ett lämpligt tillfälle erbjöd sig, kunde man ju
visa, hvad som låg därunder. Gustaf Vasa och hans söner förstodo
det väl, och 1569 höll det ju på med anledning häraf att komma
till ett fredsbrott mellan rikena. Och hade Fredrik II ej haft någon
försyn för Gustaf I, är det mindre underligt, att han ej kände någon
sådan för Erik XIV.
Fredrik 11:8 tilltag att i sitt riksvapen upptaga Sveriges,
besvarade emellertid Erik med att i sitt upptaga Danmarks och Norges
vapen. Då Fredrik genom sändebud fordrade, att Erik skulle bort
lägga det dansk-norska vapnet, förklarade sig denne villig härtill, om
Fredrik ville göra detsamma med det svenska. Man har ansett, att
detta Eriks svar bestämt Fredrik för kriget: »bägaren var redan förut
så bräddad, att blott en droppe behöfdes, för att den skulle flöda
öfver».1 Hr Vaupell åter synes förmena, att Fredrik II redan förut
»ingenlunde» varit »missfornöjet med, at den svenske Konge gaf ham
Anledning til Fredsbrud». Denna åsikt synes mig ock ha mera skäl
för sig. Redan innan Fredrik fått Eriks svar, hade han ju mot
gällande fördrag lagt hinder i vägen för de svenska sändebudens resa
1 Jfr Schück, Svensk Literaturhistoria, I, sid. 407.
2 Westling, anf. arb. sid. 14.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
