Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I o
ÖFVER8IKTER OCH GRANSKNINGAR
©fverlades härom 1634, och därvid framkastades den tanken, att
Sverige i st. f. Pommern skalle söka vinna Preussen. Alla dessa
plHner pft en fördelaktig fred gingo dock öfver ända geuom olyckan
vid Nördlingen. Att döma af r&dsprotokollet synes detta nederlag
till en början ej hafva väckt nägon vidare oro i rådet; det synes icke
ens hafva framkallat någon öfverläggning där. Också var det först
längre fram som slagets olycksdigra följder började visa sig. Men
när våra förra bundsförvandter afföllo, blef det allt nödvändigare att
ined allvar tänka på freden, äfven om hoppet på någon större
landvinning måste uppgifvas. Redan i september 1634 hade Tådet
förklarat, att man i värsta fall finge nöja sig utan ersättning, och detta
syntes så mycket mer nödvändigt, som rikets finanser voro i det
eländigaste skick och stilleståndet med Polen nära sitt slut. Frågan
om dess förnyande och villkoren härför debatterades lifligt 1634 och
1635. Det är kändt, att rådet i denna sak var af annan åsikt än
kanslern; det förra, ville köpa nytt stillestånd med nppoffring af våra
besittningar i Preussen; kanslern var emot detta förslag men lyckades
ej göra Bin vilja gällande. Ett nytt stillestånd ingicks 1635 men på
villkor, som gjorde Sveriges ställning änuu bekymmersammare än
förut, i det att vi förlorade de rika tullinkomsterna i Preussen.
Emellertid mottogs underrättelsen om detta stillestånd med mycken
glädje i Sverige och det synes hafva ingifvit rådet större
förhoppningar i fråga om de tyska angelägenheterna, ty då i oktober 1635
inan åter diskuterade möjligheten af att få fred med kejsaren, äro
alla emot att vi skulle lämna Tyskland såsom konungen af Danmark
gjort, d. v. s. utan all ersättning. P. Brahe förklarade t. o. ra. att
»recompense i penningar är med vår reputation intet till att nå», och
marsken yttrade att »förr än tyskarna skola få oss där ut, skola de
först ruinera deras egna länder». Tonen måste dock snart nedstämmas
till följd både af förhållandena i Tyskland och den svåra ställningen
inom landet. I mars 1636 säger marsken »oss mankera 1) medel
2) folk; äre i Sverige intet annat än gubbar och pojkar kvar», och
litet senare berättar drotsen, att kausleru fått order att sluta fred,
»allenast vi kunna erhålla det, att vi framgent må bo här säkre af
hus Österrike såsom ock bekomma kejsarens ratifikation jämte
soldateskens afbetalning och contentemente». Men icke ens på dessa
anspråkslösa villkor kom det till någon fred, utan underhandlingarna
härom afstannade på våren 1636. Man måste nu sluta sig än
närmare till Frankrike. I juli detta år återvände kanslern till Sverige
efter en tioårig frånvaro och från detta ögonblick är det han, som
ined öfverlägsen skicklighet tager i sin hand ledningen af b&de den
inre och yttre politiken. Att verksamheten inom rådet nu blir större
än förr visar redan det yttre af protokollet för 1636, tv det är dubbelt
större än protokollen för hvart af de föregående åren. Han förmår genast
rådet att ena sig i att fullfölja hans utrikespolitik, som afsåg fred på villkor
af sVenska kronans satisfaktion och »soldateskens contentemente;. Snart
därefter kom underrättelsen oiu Banérs seger vid Wittstock, hvilken
väckte myoken tillfredsställelse i rådet. »Härigenom?, säger kanslern,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
