Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I o
ÖFVER8IKTER OCH GRANSKNINGAR
sikte,1 var Katarina mycket ömtålig för en sådan mindre vänlig
själfständighetsyttring. En annan svensk regeringshandling kom hennes
ovilja att bryta ut; det var offentliggörandet af konseljprotokollet af
d. 9 april rörande Armfelts nu fullständigt röjda stämplingar. Att
i detta publicerande se ett Reuterholms försök att hämnas, emedan
Armfelt ej utlämnats, går knappast. Protokollet innehåller nämligen
hvad beträffar Ryssland ytterst litet af komprometterande art.2 Också
förvånar det, att Katarina tog saken så hett, men det torde väl
mycket berott däraf, att detta sista steg öfvertygat henne om
ihåligheten i de svenska framställningarna. Visserligen fortsattes
underhandlingen ända till slutet af maj, men tydligen utan all kraft från
någondera sidan. Allt antyder, att man från svenskt håll blott velat
hålla kejsarinnan vid godt lynne under ännu sväfvande politiska
förhållanden samt — och detta kanske främst — utforska hennes
förbindelser med Armfelt.
Det dröjde, innan något verkligt omslag timade i Stockholm.
Visserligen inleddes genom Stedingk i Petersburg nya underhandlingar
dels på eftersommaren 1794 dels i januari följande år, men om
allvaret med dem vittna ofördelaktigt några utsagor af de svenska
statsmännen.3 I själfva verket sökte man samtidigt fornya
förbindelsen med Frankrike, och trots det att Katarina visat Stedingk
betydligt tillmötesgående, läto dock hertigen och Reuterholm denna
underhandling falla utan tvekan, enär samtidigt gynnsamma
underrättelser inlupit ifrån Staël i Paris.* Huruledes denne efter växlande
utsikter ändtligen genomförde svensk-franska fördraget af d. 14 sept.
1795, framgår af prof. Boëthius’ förut nämnda arbete.
Det ofvan sagda synes mig visa, att Reuterholm ifrån sin
upphöjelse in i år 1796 utan vacklan sökte häfda en franskvänlig politik
och att de berörda underhandlingarna mellan Sverige och Ryssland
från det förras sida endast voro skenmanövrer. Men som han leddes
mest af maktlystnad, så var hans statskonst redan a priori dömd:
liksom Gustaf III skulle han slutligen återvända till utgångspunkten,
och han fick därvid ett så mycket snöpligare slut, som hans ledande
motiv varit lägre än dennes. Emellertid menar jag, att prof. Boë-
1 Enligt ett bref frän preussiske ministern i Wien ansåg man, att Frankrike
och Sverige i smyg uppviglade polackarne. Se E. Herrmann, >Diplomatische
Correspondanzen 1791—97», s. 467.
1 Protokollet trycktes i Inrikes Tidningar för den 11 april ifrågavarande år.
* Enligt Stedingks uppgift hade Reuterholm befallt honom att draga ut på
tiden med underhandlingen, se Schinkel, Bih. I, s. 218. Och Renterholm själf
skref till Sparre om sin sträfvan att sätta giftermålet »på framtiden enligt sin
vanliga eloignement för den infama grannen» (enl. Boëthius i Sv. Hist. Tidskr.
1889).
4 Se Boëthius i Sv. Hist. Tidskr. 1889, sid. 10. — Prof. Bruckner,
anf. arb., angifver »tt Katarina bestämdt afvisat hvarje tanke på eftergift, särskildt
i den sedan så betydelsefulla frågan om storfurstinnan Alexandras trosfrihet i
Sverige, men anför ej hvarifrån han har detta. Det kan dock icke nekas, att
Stedingks depesch af d. "/,„ jan. 1795 (se Schinkel, Bih. I, sid. 219 f.) meddelar
ett ej obetydligt ryskt tillmötesgående de facto, så väl i nämnda punkt som i
fråga om Armfelt, fastän Katarina alltjämt i formen bevarade sin ståndpunkt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
