Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1809 ÅHS GRUNDIiAGSTIFTNING
17
ännu var känd, och då konungen för öfrigt kunde när som helst
genom urtima riksdagskallelse föranleda nya vaL Se vi således
på de tre maktsubjekten, så blir resultatet, att domarekåren i
*in högsta spets hade inverkan på lagstiftningen, att riksdagen
genom sin opinionsnämd (och sin justitieombudsman) kunde blanda
s\g i den dömande (och verkställande) myndigheten, att
konungen i sin person var både lagstiftare, verkställare och domare.
Huru vi vända oss, stå vi därför på en grundväsentligt olika
botten mot den stora teoriens, och biskop Bjurbäck ser
fullkomligt klart, då han rycker i strid mot den föreslagna RF*
med just denna teori som vapen.1
Spörja vi då hvarifrån RF. fått sina kätterska idéer, så
ligger det klart före, att det är från vår historia. Emot den
främmande filosofien reste sig med segrande kraft trenne
nationella tankar: konungens lagstiftningsrätt, rådets samband med
«öfverdomstolen och konungens domsrätt. Det är så långt ifrån att
honungens delaktighet i lagstiftning hos oss är ett undantag, att
•den tvärt om gent emot riksdagens är utgångspunkten,
förutsättningen, mot hvilken dess legislativa rätt kommit som en
inskränkning. På samma sätt får H. D:s egendomliga ställning sin
förklaring ur det historiska sakförhållande, att Sveriges högsta dömande
myndighet under föregående tider sammanfallit med själfva rådet;
<ett direkt minne från den tiden är personalgemenskapen i §§ 5,
20, 26; och rådgifningen vid lagens stiftande, lagförklaringsrätten,
konungens deltagande, det är alltsammans 1719 och 1720 års
stadganden som gå igen. Hvad särskildt beträffar konungens
röster i H. D., så har konungen af ålder varit högste domare i
Sverige, och man ville icke för en doktrin prisgifva detta rent
nationella drag, hvars fäste är djupt i vårt folks medvetande.2
Det är därför konungens dorasrätt, som § 17 anförtror åt H. D.
I § 47 tillhållas rikets hofrätter och alla andra domstolar att
1 Präst. prot. ss. 218 f.
2 »Jag tänker och yttrar det med frimodighet», säger Järta i sin antikritik
<anf. st. s. 415, not), »att t. ex. den framstälda principen ott konnngen må skiljas
från all delaktighet i lagskipningen, ehuru enlig med en viss abstrakt teori, icke
kan utan våda utföras i Sverige». Detta nr för öfrigt den enda gång jag funnit
Järta anspela på Montesquieus lara om maktsöndriogen — om icke möjligen också
i sitt ironiska tal på ett annat ställe (s. 396) om »republikanism nnder alla
möjliga former af statskraftern&s fördelning». Senare, då J., Platen, Adlerbeth m. fl.
-försvunnit nr KU., flck man, som bekant, äfven där höra mycket talas om de
utländska systemerna; A. G. Mörner t. ex. var en mäkta lärd man, som kritiserar
Montesquieu, Rousseau och Sieyès och vill hafva den sistnämndes tribnnat och
lagstiftande kår i vår forfattning, se Bil. till KU:s mem. n:o 86, d. 6 febr. 1810.
Hist. Tidskrift 1893.
2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
