Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140
OTTO SYLWAN
Prässjern, né de Prässhandske, né de Hundsfott, né de Hoffman,
né de Malmö.»
Den åsyftade skräddaren Sven Hoffman klagade hos
lands-höfdingeämbetet i Malmö öfver denna honom förklenande anekdot,
och landshöfdingen öfversände klagoskriften till Kgl. Maj:t,
åtföljd af yttranden af magistraten och skräddareämbetet i Malmö,
som intygade, att Hoffman städse uppfört sig anständigt och icke
kunde hafva skrifvit det ofvan anförda. Från rådet remitterades
handlingarne d. 15 juni 1757 till kanslikollegiet, hvilket
infordrade Oelreichs utlåtande. Från konsistoriet spordes äfven klagan
öfver, att arbetet innehölle »de allra faseligaste eder, bannor och
onda önskningar», hvilket klagomål jämväl remitterades till
Oelreich. Denne fann emellertid trots åtskilliga påminnelser för
godt att icke inkomma med sitt yttrande, förrän han d. 17 mars
1758 hotades med kanslirätt, därest han ej inom fjorton dagar
fullgjort sitt åliggande. D. 3 april inkom Oelreichs skrifvelse
äntligen. Han förklarade däri, att under hans sjukdom
amanuensen hos rikshistoriografen A. Wilde på anmodan förrättat
censuren, och att det vore ursäktligt, om denne, ovand vid dylikt
arbete, begått något misstag. Oelreich tillade därjämte, att
censarafgiften borde erläggas i förskott utan hänsyn till hvad
öde den inlämnade skriften finge; censorn skulle härigenom slippa
att genomläsa en mängd odugliga skrifter, Wilde, som förut blifvit
afvisad, då han i eget namn ville svara i saken, hade bifogat en
vidlyftig förklaring, däri han bemötte konsistoriets besvär och
åberopade Cervantes’, Holbergs och Moliéres skrifter, i hvilka
yttranden förekommo, som i grofhet ej gåfvo de öfverklagade
efter. »Editor anonymus» inlämnade också en försvarsskrift, däri
han sade sig hafva endast haft för afsikt att meddela exempel
på den i äldre tider härskande råheten. Den 18 april öfverlade
kanslikollegiet om saken, så vidt den rörde Hoffman och beslöt
att i skrifvelse till Kgl. Maj:t förklara, att censor på eget ansvar
öfverlämnat censuren till Wilde, »hafvandes kollegium väl lämnat
censor tillstånd att bruka Wilde såsom amanuens, men ej som
vikarie». Hoffman borde få del af handlingarna, blefve han då
nöjd, behöfde utgifvarens anonymitet ej brytas.1 Kgl. Maj:t
öfversände d. 9 aug. handlingarna till landshöfdingen för att del-
1 Denna mänhet om anonymitetens bevarande är ganska märklig; kollegiet
fick flera gånger försvara denna författarnes rättighet mot konsistoriets angrepp, t.
ex. vid Ohrlins mål.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
