Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NILS VON OELREICH SÅSOM CENSOR LIBRORUM
141
gifvas Hoffman, som sedan kunde vid domstol åtala de skyldige.
Att sä skett, är mig ej bekant. Kanslikollegiet fick samma dag
uppdrag att varna censor och förebygga, att slika missbruk
upprepades.
Konsistoriets besvär och förklaringarna däröfver föredrogos
d. 5 maj i kanslikollegiet, som då beslöt förbjuda bokens vidare
försäljning, enär det var för sent att konfiskera densamma. Hvad
Oelreichs förslag om censurafgiften beträffade, anmodade kollegiet
honoin att uppgifva de förordningar, på grund af hvilka han
ansåg sig berättigad att uppbära sådan; för kollegiet voro de
obekanta.
Så alldeles ogrundade voro Oelreichs anspråk icke. Ett kgl.
bref d. 20 okt. 1713 hade stadgat, att förläggaren skulle till
censor erlägga lösen för dennes meddelade imprimatur,1 men om
detta påbud tyckes äfven Oelreich varit okunnig. Hans
företrädare hade utan tvifvel uppburit afgift, ty Benzelstjernås och
Oelreichs anbud 1737 att sköta censorssysslan utan lön visa, att
de extra inkomsterna uppskattades till ett ansenligt belopp. Utan
tvifvel hade emellertid Oelreich förstått att uppdrifva taxan
betydligt, tv vi skola se, att man besvärade sig däröfver, och i
ett fall kan jag uppgifva en bestämd summa; för censuren af
Sivers Vesterviks stads historia betaltes »efter begäran 2 specie
dukater i guld».2 Oelreichs klagan, att mycket trycktes utan
censur, kom nog till stor del af förargelse öfver att se en del
inkomster på detta sätt gå förlorade. Såsom exempel på hans
pänningebegär må nämnas, att han 1756 lät trycka den afrättade
grefve Erik Brahes testamente och försälja det till ett pris, tre
gånger så högt som det vanliga.3 Och det var han själf, som
hade sig ålagdt tillse, att bokpriset ej stegrades!
Af alla de omtalade censurmålen framgår det tydligt, att
Oelreich ingalunda handlade i öfverensstämmelse med sina
öfverordnade, då han gaf efter för de allt mer framträdande anspråken
på vidgad tryckfrihet, och detta är onekligen en förtjänst hos
honom. Men å andra sidan var han icke konsekvent i detta
fall, och man frestas att antaga, att det kanske ofta var lusten
att förarga vederbörande kyrkliga eller politiska myndigheter,
1 Rydin, Om yttrandefrihet s. 133.
2 Bref från förfcs son N. A. Sivers till Gjörwell d. 23/9 1758 (Kgl. Bibi.).
Kursiveringen af mig.
8 Kanslikollegiets protokoller d. 29/7 och 14/s 1756.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
