Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
344
0. SYLWAN
Höppeners egentliga yrke var sakförarens, och om hans
verksamhet såsom sådan få vi kunskap genom en del tryckta
rättegångshandlingar. 1778 förde han frih. Fr. von Yegesacks talan emot
bränneridirektionen och ungefär samtidigt uppträdde han i en
arfs-tvist mellan järnkrämaren Östermarks änka och son. I detta mål
var Höppener den sistnämndes advokat, motsatte sig såsom sådan
en uppgörelse i godo samt underhöll och ökade ovänskapen mellan
mor och son genom flitiga invektiver och på heder och ära gående
beskyllningar både mot änkan och hennes ombud; då det gällde
att bevisa dem, hade han föga faktiskt att anföra.1 Något
senare (1781) blef han af K. M:t af gunst och nåd befriad från
de böter, han i ett annat mål ådragit sig genom »hårda och
missfirmliga utlåtelser».2 Han var sig städse lik i detta
hänseende.
Mycket besvär och bekymmer hade Höppener af sina egna
affärer. Huru arfstvisten med syskonen och svågrarne blef afgjord, är
1 Såsom prof på H:s skrifsätt må följande anföras ur en inlaga uti detta
mål. H. börjar med en förklaring, att ban skall följa kämnären Stenhammar,
änkan Östermarks ombud, uti »alla de öppna spåren, dem räfvesvansen ej
öfver-strukit.
Att sanningar äro ohygglige och falla på jorden hos ett fördärfvadt folk, det
är ej något nytt under solen, och att den, som vågar dem frambära, måste hvars
mans rof vara, det är en jeremiad, som aldrig upphörer; men det är icke dess
mindre af försynen så skickadt, att sanning och samvete måste i evighet bestå
och att alltid någon måste finnas, som ej böjer sin knä för den belefvade afguden
egennyttan.
Etiopen, M. H., är och blir lika svart, han må tvättas och maskeras huru
man vill . . .
Jag ämnar icke med herr kämnären dricka principalernes graföl på denna
processen . . .
Fältet är öppet, och käringen skall slippa köpa sig fred, om fullmäktigen
gitter fullfölja dess vanvettsfoster mot sönernes välkände rådgifvare, som icke ärnar
byta fräjd med hr kämnären Stenhammar eller någon annan rabulist... På
förståndets vägnar kan man hinna med vara herr kämnären vuxen . . .
Ankan har . . . ännu icke gittat med sin stortalige kämnär, 2:e
skeppar-kaptener och en kurator ad litern utom flere hennes hemlige tröstare att göra
någon enda anmärkning, som håller stick eller är värd svar. Uti ångsten eller
argheten vänder hon sig med sina skeppare till poliskammaren och reklamerar
Ostermarcks betjänter, föregifver efter vanan lögn och skvaller, men löper an och
får afvisning med förlig vind till behörigt forum . . .
Bet enda vill jag såsom fullmäktig underställa hela världens omdöme: om
det var anständigt och af en moder vänligt, hederligt eller lagligt att med
sällskap af en järnkrämare och en skeppar Kock gå i boden till sonen och med
käppen öfver hufvud befalla strax stänga dcrrar och gifva nycklarne ifrån sig?
Kunde väl ursinnigare framfaras?
Det var nu sonens lycka, att jag var i staden och på anmodan kunde taga emot
denna obehöriga visiten; min ankomst i boden saktade hennes heroism, skeppar
Kock op sin skijp, drog på axlarne. Järnkrämaren vandrade åt norr och hustru
Österman [änkan] med sin älskelige skeppare åt söder.»
2 Särskildt tryckta rättegångshandlingar; Dagligt Allehanda 1777 n:r 286—
287; Lycurgus s. 782.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
