Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
ÖFVERSIKTEN, OCH GRANSKNINGAR
ställès mera utförligt och klart af prof. Alin (s. 5 f. jämte bilagorna).
Oaktadt den minskning, som vid 1823 års riksdag vidtogs af de for
ministerstaten och kabinettets extra ordinarie utgifter disponibla medel,
skred man — i främsta rummet hade det ålegat Wetterstedt — icke
till de så nödvändiggjorda indragningarna. Den för de extra och
hemliga utgifterna afsedda kabinettakassan kom därför snart på balans,
ett par lån upptagna 1826 och -27 genom Barthélémy kassan som
mellanhand botade ej långt; växelafifärer försämrade immerfort
tillståndet, så att, då man icke vågat hänvända sig till 1834 års ständer,
ett nytt större lån blef nödvändigt. Konungen, som ej förut haft
kännedom om verkliga läget, gaf i juni 1836 bemyndigande till ett
sådant, hvilket »med hänsyn till de konstitutionella formerna», för att
icke »belasta något statsdepartement med en skuld», äfven nu
förmedlades af Barthélémy kassan, men med konungens och kronprinsens
borgen — vid de föregående lånen hade kabinettskassan iklädts dylik
förbindelse. Samtidigt reglerades kabinettets utgifter, så att en bestämd
summa af dess ordinarie anslag kunde användas för skuldens
amortering. Sedan 1839 års statsrevisorer tillfälligtvis kommit dessa affärer
på spåren, var det själfklart att oppositionen skulle bruka ett så
farligt vapen. På samma gång borgensförbindelsens laglighet angreps
genom det omnämnda riksrättsåtalet, riktades ett slag äfven mot
konungen personligen: genom minskning af anslaget till ministerstaten
och kabinettet skulle regleringen och amorteringarna omöjliggöras, och
konungen tvingas till djup förödmjukelse inför ständerna. Plauen
lyckades så tillvida, som statsutskottet genomdref, att ordinarie
anslaget till ministerstaten nedsattes med ungefar en Qärdedel, en åtgärd
för hvilken utskottet värfvat anhängare genom att förespegla extra
anslag till kabinettskassan. Fåfängt sökte konungen genom
framställningarna i hemliga utskottet vinna oppositionsledarne, förgäfves
framställdes omsider kunglig proposition om sådant extra anslag; trots
förespeglingarna beviljades intet. Men om man hoppats drifva
konungen till någon ytterlighet, så missräknade man sig. Man vann
blott, att konungahuset betalte skulden; antydningar till Oskar I om
beredvillighet att ersätta afvisades bestämdt (s. 232). Klander för den
bediröfliga historien drabbar i samma mån regeringen för dess oförstånd
och inkonstitutionella beteende som oppositionen för dess illojala hållning.
Om man sålunda ej med sympati kan följa oppositionens
åtgöranden vid 1840—41 års riksdag (jfr frih. de Geers yttrande i sina
»Minnen», att han fastän själf liberal dock mest sympatiserade med
de konservativa personerna), får man likväl akta sig att förbise dess
betydelse. Karl Johans regeringssätt var långt ifrån grundlagsenligt,
befogade anmärkningar saknades ej. Ett bestämdt men tillika
hänsynsfullt klander hade varit väl på sin plats. Oppositionen gick
längre, gick till personliga angrepp och slog öfver i kitslighet,
därigenom själf försvagande sitt inflytande. Dock såg man att någon
hänsyn måste tagas till klagomålen, och detta medvetande i förening
med den lämpligare organisation som nu kom statsrådet till del synes
hafva gynnat en ändring till det bättre. Så förnekar ju Fåhraeus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
