Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
ÖFVERSIKTEN. OCH GRANSKNINGAR
framträder lika klar — åtminstone från alla, hvaraf en viss gren af
den historiska vetenskapen begagnar sig. Om den rent politiska
historien får anses bestämma sina epoker efter de mest framträdande
händelser, som på ett afgörande sätt för längre tider inverka på de
särskilda staternas inre lifsutveckling och yttre ställning till hvarandra,
så torde i Sveriges politiska historia tilldragelserna under de
närmaste åren efter Karl XII:s död med rätta anses bilda en hufvudepok
for sekellånga tider.
l)et svenska stormaktsväldets fall och det definitiva beseglandet
däraf i folkrättsligt giltiga fördrag omskapade ej blott den svenska
statens geografiska omfång, utan i viss mån hela dess karakter.
Storhetstidens Sverige var ingalunda en specifikt svensk nationalstat utan
en protestantisk-germansk östersjömonarki af allmänt europeisk
betydelse och med allmänt europeiska uppgifter, af blandad
tysk-skan-dinavisk kultur och med öfvervägande tysk-skandinavisk befolkning,
ehuru historiskt utvecklad ur och med sin politiska tyngdpunkt
förlagd i det gamla svenska väldet. Med förlusten af de baltiska
provinserna och af de tyska besittningarna på några spillror när gick i
själfva verket den kortlifvade och egendomliga statsbildning, som den
europeiska stormakten Sverige utgjorde, för alltid under. Dess fall
lämnade rum för den ryska barbarstatens inträngande i det europeiska
statssamhället, men ock för det ryska folkets långsamma uppfostran till
europeisk kultur; det lemnade ock rum för den kraftiga och
uppåtsträfvande nordtyska monarki, som länge äflats att öfvertaga rollen af
den tyska protestantismens och ständerfrihetens försvarare; men af
den svenska storstaten återstod en i sig folkligt homogen och af
naturliga geografiska gränser omsluten svensk nationalstat med det
urgamla uppsvenska koloniallandet i öster. Den svenska staten i
denna form lefver ännu i omedelbart fortsatt utveckling sitt lif med
samma etnografiska och territoriella kynne, fast Finland och de tyska
stormaktsspillrorna afskilts, och med ungefar samma blygsamma
ställning i det europeiska statssystemet. Just känslan af det likartade i
den yttre ställningen och i (le uppgifter, som förelegat den svenska
diplomatien från freden i Nystad till våra dagar, af den lilla svenska
nationens mer eller mindre medvetet fortsatta oaflåtliga sträfvan att
bevara sin fullt själfständiga politiska tillvaro, förklarar och berättigar
uppfattningen af frihetstiden såsom en det moderna Sveriges
begynnelseepok.
Men äfven till sin inre utveckling har den svenska staten i sitt
nuvarande statslif en begynn elsepunkt med frihetstiden. Den reaktion
emot det kungliga enväldet, som i 1719 och 1720 års
regeringsformer lade rättsgrunden till riksens ständers allmakt, är visserligen
död för länge sedan, men den skarpa motsättningen mellan
konungamakt och representation och den olycksaliga uppfattningen af den
förra såsom i själfva verket ständigt sträfvande efter nya maktförvärf
till nya maktmissbruk eller till ensidigt förfäktande af för folket mer
eller mindre främmande politiska synpunkter, den finns ty värr ännu
kvar och har aldrig, om ej med kort undantag för den närmaste tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
