Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C. G. MALMSTRÖM, SVERIGES POLITISKA HISTORIA. 47
med dess oerhörda följder för Europas politiska gestaltning, dess
ekonomiska och civilisatoriska lif det förnämsta, som sker under Karl
XII:s egendomliga lefnadsbana, och en inledning synes anmälaren
hafva varit riktigare byggd, om den minst lika mycket betonat och i
stora drag skizzerat hufvudmomenten af det faktiska förloppet härvid
som det inre författningslifvets brytningar. Men visserligen har i
den följande berättelsen den fullaste uppmärksamhet ägnats Sveriges
yttre politiska ställning, och sambandet mellan dess växlingar och den
inre utvecklingen har därvid fått en ovanligt skickligt afmätt och
grupperad framställning, som genast framträder såsom ett af de
väsentligaste företrädena framför den äldre upplagan.
Historien om Ulrika Eleonoras tronbestigning har riktats med
åtskilliga nya drag, som ytterligare klargjort rådets och krigshärens
hållning. Att det var underrättelserna från arméen genom Bennet,
som bestämde drottningens beslut att afstå suveräniteten och
sammankalla ständerna, framstår såsom alldeles otvetydigt. Det är en
uppfattning, som redan förut framlagts med afgörande bevisning af
professor Boëthius i Hist. tidskrift 1891. Fullkomligt ny däremot är
redogörelsen för krigsbefälets hållning till tronföljdsfrågan. Med stöd af
arfprinsens bref samt Sven Lagerbergs och Ch. E. Lewenhaupts berättelse
i Sekr. utskottets protokoll 1738 och Lagerbergs i rådsprotokollet 1742
har författaren gifvit den upplysningen, att krigshären fordrat ej blott
suveränitetens afskaffande och riksdags sammankallande utan äfven
fritt val, d. v, s. underkänt all arfsrätt för att gifva det
fullständiga bestämmandet af den nya regeringsformen åt ständerna; den har
därför icke aflagt någon trohetsed, men väl lofvat att vid instundande
riksdag erkänna drottningen och tillåtit kungörelsen af hennes till*
träde till regeringen (s. 68).1 Af ännu större intresse är
skildringen af sekreta utskottets maktutveckling vid frihetstidens första
riksdagar. Den svaga och oeniga regeringen formligen nödgade utskottet
att taga initiativet i alla vigtigare ärenden. Ej blott myntväsen och
öfriga ekonomiska frågor, äfven försvarsverket och
fredsunderhandlingarna lämnade regeringen åt utskottet att rådslå om och sörja för
efter bästa förmåga. Men icke nog med att utskottet tog den
afgörande makten och därmed ansvaret från regeringen genom att gifva
nödiga föreskrifter, det fick äfven ständigt påminna om deras
verkställighet. Så förstår man, huru den tendens till ständernas allmakt,
som redan fanns gömd i den nya grundlagens ord, så hastigt kunde
komma till utveckling af hela sin innebörd. Äfven de maktägande
ståndens inbördes kamp om de privata ståndsintressenas tillgodoseende är
vida utförligare och åskådligare skildrad i författarens nya framställning.2
# 1 Läsaren blir dock något tveksam om krigsbefälets hållning, när författaren
påföljande sida (s. 69) identifierar Ulrika Eleonoras eftergifter i dec. med
krigshärens fordringar och säger: »Således undertecknades riksdagskallelsen och
suveränitetens högtidliga afsägelse af drottningen i Stockholm, på samma tid som
krigsbefälet i Uddevalla gjorde just detta till villkor för hennes hyllning.»
2 Redogörelsen för adelns planer 1719 till reduktionens återgång synes
anmälaren icke fullt styrkt. Författaren återger (s. 128) den föreslagna g:n af riks-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
