Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C. G. MALMSTRÖM, SVERIGES POLITISKA HISTORIA. 49
vändigheten att stäcka Bysslands öfvermakt, men när Sparre ville
förmå honom att bidraga med trupper, blef han genast annorlunda
stämd och förklarade, att han, som vore närmast, skulle, i fall han
deltoge i koalitionen, utsätta sig för att Öfverfallas af tsarens hela
här, innan någon hjälp hann att ankomma. På aftonen samma dag
varnade Stanbope Sparre för att pressa Fredrik Vilhelm och
förklarade, att konungen af Preussen måste menageras med yttersta
försiktighet. Redan förut hade Stanhope uttalat sin öfvertygelse, att
först sedan en koalition vore fullt färdigbildad och rustad, Preussens
ined verkan möjligen kunde påräknas. (Se Sparres vidlyftiga bref till
drottningen den 6/n nov- 1719). Stora förhoppniugar synes således
hvarken Stanhope eller Sparre haft om Preussens medverkan. När
sedan några månader därefter den polska riksdagen sprängdes utan
krigsförklaring mot Ryssland, hyste den skarpsynte diplomaten för sin
del ej vidare några tvifvel om utgången af hela anfallsplanen (Sparres
bref till drottningen den 25 mars 1720), och då äfven franska
regeringen endast med undanflykter och ovissa löften mötte hans enträgna
uppmaningar, förklarade han upprepade gånger i bref till sin
regering sin bestämda öfvertygelse, att han icke längre såg någon utsikt.
Egendomlig tar sig därvid den hoppfullhet ut, med hvilken svenska
regeringen trots alla erfarenheter ännu i juni 1720 talade om den
blifvande koalitionen. K. M. instämde väl i Sparres tankar om
concer-tens långsamhet, »icke dess mindre föreställa Wij Oss ännu, att
densamma intet aldeles torde wara omöijelig, i synnerhet där oftaberörda
tre mackter (England, Frankrike och kejsaren) där om förtroligen
wille med hwarandra öfwerläggia, med alfwar gripa till wärket samt
franska håfwet framför andra gifwa ett godt exempel och göra sina
subsidier någorlunda tillräckelige. Pålackarne samt flera Mackter
skulle på sådan händelse otwifwelacktigt förena sig och de förre
sam-hälleligen instämma med deras konungs åstundan att sökia hämnas
på czaren, oacktadt deras sidsta håldne Riksdag fruktlös är aflupen.»
(Kon. Fredrik till Sparre 10/21 juni). Först småningom underj loppet
af sensommaren och hösten 1720 dog hoppet bort hos den svenska
regeringen om europeisk sammansättning emot tsaren, sist kanske hos
konuug Fredrik. De ekonomiska kriserna i västra Europa och den
småningom genomträngande vissheten om Preussens hemliga
neutralitetsförklaring till Ryssland af den 26 juli röjde ändtligen undan alla falska
förhoppningar, och den sista akten i det europeiska dramat, Sveriges
underkastelse under tsar Peters villkor, begynte.
Så klara ligga nu alla trådarna i den politik, hvilken ledde till
freden i Nystad, som väl öfver hufvud för hvilken som helst anuan
viktigare epok i världshistorien. Hvad som härvid ytterligare skulle
kunna vinnas ligger utom ramen för en framställning, som åsyftar
att klargöra Sveriges egen politik och som gör dess öde till
berättelsens medelpunkt. Naturligtvis vore en lika fullständig utredning
af alla de mångfaldiga inre och yttre motiv, som bestämt t. ex. det
engelska eller det kejserliga kabinettet under dessa års oupphörligt
växlande konjunkturer eller som dikterat Frankrikes nordiska politik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
