Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AXEL OXENSTIERNAS SKRIFTER OCH BREFVÄXLING 55
själf medvetna lynne kom dennes verksamhet ej sällan att antaga prägeln
af en själfrådighet, som stötte konungen; och därhemma saknades ej
personer, som sökte göra affär häraf. Redan Karl Filips val till
rysk tsar och D:s ständiga uppmaningar att sända denne prins till
Ryssland voro i strid med Gustaf Adolfs egna planer, och D. måste
till slut gripa till den egendomliga ursäkten, att valet skett utan
någon tillskyn dan från hans sida. Då han sedan fick uppdrag att
deltaga i fredsunderhandlingarna, men därvid efter gammal sed sattes
efter ett äldre riksråd, yttrade han däröfver ett missnöje, som i hög
grad förtörnade konungen. Under sin verksamhet i Estland och
Livland på 1620-talet fick han flera gånger skarpa tillrättavisningar,
därför att han ej »så stricte» efterkommit konungens order. Så hade
han en gång uraktlåtit att afskeda ryttarne i Estland till den af
konungen bestämda tiden, en annan gång i rak strid mot dennes förbud
tillstadt främmande skepp att segla från Riga till Nyen. En
genomgående orsak till missförstånd var den ringa dådlust D. i allmänhet
lade i dagen. Liksom han från Novgorod oupphörligt bedt om
afsked, så begagnade han i polska kriget hvarje möjlighet att sluta
stillestånd. År 1624 t. ex. hade han afslutit ett mycket olägligt
stillestånd, som skulle fortfara ytterligare ett år, därest uppsägelse
ej skett senast den sista mars 1625. Uppsägelsebrofvet från svenska
sidan var affardadt i god tid, men i följd af naturhinder framkom
det först den 8 april till D. I följd af dennes samvetsgrannhet var
det nu nära, att konungen ännu ett år skulle fått hålla sitt myckna
värfvade folk utan nytta. Men politiken fick denna gång segra öfver
skruplerna, och uppsägelsen skedde.
D. skar inga nya lagrar i detta krig. Af de orter, som under
konungens eget fälttåg intagits, gingo efter dennes borttågande flera
förlorade. Blef fienden alltför närgången, ryckte man visserligen
upp sig till aktivitet, men de fördelar, som då vunnos, lämnades
obegagnade, och fiendens ströfkårer fingo genom upprepade
plundringståg utarma landet. De segrar svenskarne då och då tillkämpade sig
vunnos för öfrigt i regeln ej under fältherrens, utan under Gustaf
Horns ledning. Det ena med det andra gjorde ock, att konungen
slutligen år 1628 öfverflyttade öfverbefälet till Horn. D. kände djupt
denna degradering och lämnade innan årets slut äfven
guvernörsbefattningen. På den redbare mannens känslor i afseende på konungen
hade dessa händelser emellertid intet inflytande. Hans yttranden vid
underrättelsen om de faror konungen tid efter annan utsatte sig för
och hans rörande uppmaningar till Oxenstierna att förmå honom
skona sig vittna därom bäst.
Om man frånser D:s expedition till Preussen år 1635 i
anledning af det befarade förnyandet af kriget med Polen, är hans krigiska
bana härmed afslutad. Sin egentliga krigarära hade han vunnit genom
bragder i yngre år, i en tid, som låg bakom den, hvarifrån dessa
bref härröra. Fortgången hade ej motsvarat den glänsande debuten,
och man har en viss svårighet att igenkänna hjälten från Wolmar
och Novgorod i denne i förtid gammalblifne fältherre, som hellre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
