Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SMÄRRE KRITISKA OCII HISTORISKA UTFLYKTER
153
visas skulle, utan det, liksom allt annat, vore en falsk upptiänkt
mening och diktad lögn.
Omständligast utvecklades och motiverades denna uppfattning i
ett uti konung Johans namn uppsatt gensvar på 5 september-skriften,
som synes hafva tillkommit före riksdagen 1590.1 Dock spor man
dem först till, hvilken de ment hafva, som det våga torde, att
stänga riket igen för konungen själf och rikets närmaste arffurste.
Sade de då, att samtliga undersåtarne torde det göra, vore det en
oförskämd hufvudlögn». Hade det funnits en så galen människa,
som haft den förrädiska meningen och otrogna viljan, så funnes det,
Gudi lof, många tusen ärliga och redliga svenske män. som skulle
förhindrat förräderiet. Ville de ock beskylla några stäurler enskilt,
vore det lika lögnaktigt, hvarpå de särskilda stånden, hvart för sig,
genomgås, allmogen, borgerskapet och köpstadsmännen, prästerskapet,
krigsfolket, ridderskapet och adeln samt riksråden, som varit kvar
i Sverige. Hvarken grefve Per, herr Nils Gyllenstierna eller herr Knut
Posse kunde ens fattat något sådant i tankarne, än mindre torts
stänga riket för konungen. Hafva de nu ment herr Hogenskild
Bielke, som hufvudbefästuingen i riket hade uti befallning, och
således haft med honom något rådslag därom, det må ban och de
själfve veta.» Men hade än Stockholms slott kunnat stängas på en
tid, hade cj riket fördenskull varit igenstängdt; k. Maj:t hade ock
sådana nycklar med sig, att lian kunde öppna fästningarna. — Hock,
såge man närmare till, kunde de ej menat någon annan än hertig
Karl, fast de icke dristat sätta ut namnet, emedan de visste, att
det ej skulle vara konungarne till behag; de bekräftade därigenom
endast hvad de i alla tider vinnlagt sig om, nämligen att komma
osämja åstad mellan konungen och hans broder.
Hyste än hertig Karl den tron, att han vore den åsyftade
personen, så utpekades likväl i det anförda gensvaret äfven en annan,
på hvilken niisstankarne kunde falla — Hogenskild Bielke, och
något senare frampå året (1590) vände man sig direkt mot honom.
1 april skickades riksrådet Benkt Ribbing och sekreteraren Per
Rasmusson till Hogenskild och Ture Bielke för att bland annat
af-fordra den förre en förklaring, huruvida han »ville bestå sin broder»
och flere i dennes sällskap de ord, som förekommit i deras
smädeskrift om undersåtarnes kallsinnighet och rikets stängande; det kunde
ej pä någon annan förstås än på herr Hogenskild, som hade högsta
befallningen i konungens stad öfver Uppland, Vestmanland och
Norrland. Hvarom icke, borde herr Hogenskild och Ture Bielke
säga, hvem de hade menat därmed, eftersom alla rikets ständer på
herredagen ursäktat sig, att de aldrig haft slikt förräderi i sinnet.
Det är ej kändt, hvad Hog. Bielke svarade pä saken.
Ständigt upprepad, återljöd denna anklagelse allt framgent mot
de olycklige rådsherrarne. Claes Fleming intygade (april 1590) i
ett bref till Gustaf Banér, Claes Bielke och Jöran Boije, att de öfver-
1 Jfr Werving, K. Sigisin. och k. Carl IX:s hist. II, Bil. s. 69.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
