Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58
ÖFYERSIKTF.R OCH GRANSKNINGAR
Gustaf Vasa. Ett 400-ärsmiune. Af d:r Otto Sjögren. 560 sid.
Stockholm, Fröléen & Comp. 1896.
Med anledning af det förlidet år firade Gustaf Vasa-minnet
har d:r Otto Sjögren utgifvit en ganska omfångsrik skildring af den
store statsbyggaren. Herr Sjögrens frän mänga föregående historiska
arbeten kända egenskaper förneka sig icke heller här. Han skrifver
raskt och ledigt, ban berättar ofta väl. han har sinne för de
malande och stämningsrika dragen och det är ej utan att man hos
honom finner en och annan af de egenskaper, hvilka på sin tid
utmärkte Anders Fryxell. Liksom denne ryktbare berättare äger
äfven herr Sjögren förmågan att arbeta fort, liksom Fryxell röjer
ban en varm rättskänsla, ett lifligt sinne för vissa personer eller
klasser i samhället, och liksom det gick med Fryxell, händer det
väl äfven honom, att han af dessa sina sympatier någon gäng
förledes till orättvisa omdömen. Jag vill dock ingalunda pasta, att
detta i någon mera betydande grad skett med afseende på Gustaf
Vasa. Tvärt om — herr Sjögren visar sig i teckningen af sin hjälte
ganska opartisk. Läser man t. ex. slutsidorna i hans bok, måste
man visserligen erkänna detta, och det är ej med något missljud,
som teckningen slutar. I själfva verket — Gustaf Vasa hade så
mänga likheter — at’ herr Sjögren flerestädes framhållna — med
den svenske storbonden, för att ban icke skulle för honom hysa en
viss sympati. Det hindrar naturligtvis icke, att en historiker här
och hvar är af en något annan mening. Förf. älskar t. ex. att
framhålla, hurusom Gustaf Vasas häftiga lynne och ofördragsamhet
stötte alla dugande krafter inom riket bort, hvaraf — och icke af
bristen på sådana — kom sig, att ban stod ensam och saknade
medhjälpare; bristen var sålunda själfförvällad. Vi äro icke af
alldeles samma tanke och tro af olika anledningar icke, att vare sig
Hans Brask, Johannes Magnus, icke ens Olaus Petri varit de
lämpliga personerna för Gustaf Vasas nydaningsverk, att skulden för
brytningen med den ene och andre sålunda icke ensamt får sökas
hos konungen, utan äfven i andra orsaker, bristande förmåga hos
vederbörande, oförenlighet i synpunkter ni. m. d. Och når förf.
af den anledningen att vid en diplomatisk konferens med ryssarne
det en gång hände, att ett bland de svenska ombuden —
förmodligen biskopen i Åbo — kunde både grekiska och ryska,
återkommer med sitt ofta upprepade påstående, att Gustaf Vasa
ingalunda led brist på dugande krafter inom sitt rikes gränser, ha
vi litet svårt att följa honom. Vi frukta för, att hvarken grekiskan
eller ryskan i och för sig gjorde till fyllest för en statsman. 1
öfrigt — låt vara att Gustaf Vasas regering är rik på förbrukade
ocli som onyttiga bortslungade ministerämnen — så finnes det äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
