Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RIKSKANSLEREN AXEL OXENSTIERNAS SKRIFTER
79
i sina egenhändiga svenska skrifvelser förråda de båda herrarne så
stark inverkan häraf, att Horn t. ex. skrifver sitt eget land Schverje.
Ännu mer framkallas säkert detta intryck genom den oupphörligt
frambrytande kontrasten mellan Torstensons fysiska bräcklighet och
hans andes energi. Som bekant hade han låtit förmå sig att
öfvertaga befälet endast på villkor att blifva det kvitt, så snart han
bragt det tyska krigsväsendet på fötter igen. Sedan han återställt
den halft upplösta hären i bättre ordning än någonsin efter Gustaf
Adolfs död, påminner han också gäng på gång om detta villkor,
därvid ledd så väl af omsorgen om sin egen ära. den ban rädes att,
genom sin store lijfsolägenheet förspilla, som af tanken på kronans
bästa. Ty »här hörer sannerlig en complett meniska hos dette
värcket», och ej en sjukling, som för egen svaghet ofta måste lämna
•de bästa tillfällen obegagnade. Hälsotillståndet betingades af
väderleken, och då det fuktiga höstvädret tillstundade, hade ban intet
annat att vänta än ständigt sängliggande, så att ban, utan möjlighet
att själf se och döma, efter andras rapporter måste ställa sina
order. I Mähren, där största delen af befolkningen sades lida af
podager i följd af vattnets och födoämnenas kalkhaltighet, grep honom
sjukdomen med sådan makt, att lian ibland ej ens förmådde
underskrifva brefven. Så mycket bättre visste ban att »menagera
occa-.sionen», när sjukdomen någon gäng släppte sitt offer. Så berodde
segern vid Jankowitz i sin män af de sköna februaridagarna 1645,
som gjorde det möjligt för fältmarskalken att »sielff uthi dette torre
och friske vädret föra denne action an». Endast ett par dagar
efteråt återkom den fuktiga väderleken och lade honom å nyo på
sjukbädden.
Wrangels bref, som omfatta åren 1641—1652, utgöra för vissa
partier af det danska kriget en mycket viktig och riklig källa, men
«akna däremot egentlig betydelse för den tyska krigshistorien. Att
brefven under W:s tyska period äro så magra och tunnsådda
und-skyller brefskrifvare!! själf genom hänvisning till sina rapporter till
Kongl. Maj:t. Som bekant var detta tiden för rikskanslerns onåd,
och tvifvelsutan fanns det för Karl Gustaf Wrangel inga moraliska
betänkligheter att glömma den nedgående solen för den
uppgående, den myndigblifna drottningen. Så olika Wrangels och
Torstensons skrifvelser i öfrigt äro, äga de ett. gemensamt drag,
som säkert funnit god genklang hos mottagaren. Under det att man
ingenstädes i denna samling möter några yttringar af personlig ovilja
mot de katolska niotståndarne, framträder däremot ett formligt bat mot
danskarne eller åtminstone den dansko konungen. Medan Torstenson
1643 uttalar sina känslor i följande fromma önskan: Gudb giefve,
vår Herr(e) ville tagha bortt den gainble och onytighe herren, som
så åfta hafver sögdt och än socker till att hafva krigh», finner man
Wrangel följande år meddela det hugnesamma ryktet, att konung
Kristian lär »etwas in delirium gerathen sein». Och man skulle
gärna önskat vara den katolske fienden kvitt för att kunna än
eftertryckligare vedergälla den danske nabokonungen för Elfsborgs lösen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
