Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TILL RELIGI0NBFRIHETSFRÅGAN8 HISTORIA 1778—79 57
med Gustaf III.s goda minne, för tagas för afgjordt. På eget bevåg
kan Liljencrants, i den nära ställning han då intog till konungen,
näppeligen ha företagit sig detta, isynnerhet som han naturligtvis
kände dennes intresse för religionsfriheten. Och om Supplementet
utdelats tillsammans med Liljencrants’ memorial, så har den anonyme
författaren till døt förra ej sörjt för distributionen utan Liljencrants’
och dymedels äfven konungens vetskap.
Utan tvifvel har Gustaf III brukat äfven andra, mer personliga
och mer effektiva medel för att genomdrifva sin vilja i prästeståndet.
Fersens berättelse, att konungen förbjöd ärkebiskop Mennander att
hålla den rådplägning i saken, hvartill denne sammankallat de
öfrige biskoparne, är af den orsak mer än sannolik, att Fersen
säger sig samma dag som detta skedde hafva blifvit uppkallad till
konungen och med denne i saken haft ett samtal, som omständligt
refereras af honom.1 Huruvida konungen dessutom, personligen eller
genom mellanhand, utöfvat påtryckning på enskilde ståndsmedlemmar,
är icke lätt att afgöra. Jag tror likväl att äfven denna fråga kan
besvaras jakande.
Fersens anteckningar härom lyda: »Hans Maj:t fruktade med
rätta prästeståndets motstånd och använde alla möjliga medel att
vinna ståndets samtycke i denna sak. Några gunst- och
befordrings-sökande läto sig binda, bland dem en Chydenius, pastor i
Österbotten, hvilken lät trycka en skrift att bevisa nyttan af frihet i
religionsöfning, hvilken ej gjorde särdeles verkan och blef med
mycken styrka vederlagd af Celsius, biskop i Lund.»1 Nu äro
dessa nppgifter emellertid åtminstone i en punkt bestämdt oriktiga.
Chydenius ingaf icke sitt memorial, därför att konungen hade bedt
honom därom. Tvärtom framgår af Chydenii egen, tillförlitliga
utsago, att han var den ursprunglige initiativtagaren i saken vid
riksdagen och såsom sådan försäkrade sig om konungens understöd.
Religionsfrihetsidén var för öfrigt i full harmoni med hans allmänna
frihetsidéer och enkannerligen med hans ekonomiska liberalism. Allra
minst berättigad är Fersens insinuation att Chydenius af månhet om
sin karriär låtit sig öfvertalas att väcka frågan. Hela hans karakter
vittnar häremot, och endast den som ej känt honom har kunnat
tillåta sig en dylik insinuation. Chydenii egen, öppenhjertiga
relation om religionsfrihetsfrågans behandling är äfven ett vittnesbörd
mot Fersen; han slutar den på följande sått: »Det gläder mig
innerligen att genom mitt ringa bemödande för Konung och Fosterland
hafva vunnit min dyre Konungs speciella nåd med uttryckelig
försäkran om all möjelig befordran och grace i hvad jag kunde åstunda.
Ty ehuru jag aldrig varit ett lyckans vaggbarn, som fikat efter den
stämplade äran och ved min syssla icke saknar den utkomst, som
med ett förnöjdt sinne kan förslå till en jordisk lycka, och ehuru
jag i anseende därtill aldrig tänker söka eller emottaga någon be-
1 Fersen, a. a., IV, b. 137 f.
s Fersen, a. a., IV, s. 136 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
