Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
svensk historieskrifning och svensk patriotism 75
tyska grannar och våra norska bröder, och vi måste ju erkänna att
vi endast kritiskt lyssna till de förras patriotiska fanfarer, att det
skalle för oss vara sv&rt att som de senare värma våra hjärtan vid
en dansk amirals äfventyrliga bedrifter eller vid en Olof den heliges,
en Harald Hårfagers mer och mindre tvifvelaktiga eller legendariska
bragder. Vi anse det nästan som en hederssak att, när så faller
sig, gifva oss själfva orätt och våra fiender rätt. .
Huru vi ha kommit in i detta själfkritiska stadium? Rent
vetenskapligt sedt, har vår historieforskning under de senare
årtiondena, om man undantager ett och annat större arbete, genomgått en
period af kritisk analys, som ägnats åt vår historias detaljer. Men
orsaken ligger ej ensamt däri. Stämningarna i de stora
kretsarna af bildade, som skapa den allmänna opinionen, ha nog
kraftigare inverkat. Härvidlag torde den öfvergång till en fullt medvetet
fredlig neutralitetspolitik, som i senare hälften af detta århundrade
försiggått, ha utöfvat en icke ringa verkan. Vi ha blifvit liksom
litet rädda för våra krigiska minnen. Känslan af vår närvarande
politiska obetydlighet har också gjort sitt till. Frukterna af våra
segrar ha tillfallit andra nationer, och det är ej längre från ett
stolt närvarande, som vi i dem kunna se förutsättningar för
ögonblickets storhet. Vi ha ej haft några särdeles höga mål att samlas
kring, och följaktligen icke haft någon anledning att för sådant
ändamål lifva våra sinnen genom betraktelsen af förfädernas
bedrifter eller att låta någon glans af det närvarandes förhoppningar
falla öfver de tider som gått. Vi betrakta ej vår historia som någon
»stolt fjällvandring» med ohunna toppar, som locka i fjärran. De
liberala vindar, som blåste under 1850- och 60-talen, synas ock ha
varit decideradt antipatriotiska. Vi ha ju bevittnat, huru en af de
gammal-liberala koryféerna gjorde till en af sina uppgifter att efter
bästa förmåga svartmåla ett af våra största historiska minnen och
förebrå dess samtid, att den ej förverkligade realundervisningen, att
den ingenting gjorde för genomförande af allmän rösträtt, att den
var nog naiv att hålla fast vid gammalprotestantisk gudsfruktan i
all dess trånga ensidighet. Kosmopolitiska villosyner behärskade
tänkesätten och man hade helt och hållet förgapat sig i den franska
revolutionens härlighet. Denna liberalism tyckes numera nalkas
upphällningen, men den synes ha en ättelägg i våra dagars
fredsapostlar, för hvilka allt tal om krig är en styggelse och för hvilka
den eviga fredens vackra dröm hägrar. Prof. Hjärne riktar mot
dem några skarpa satiriska hugg, icke för deras fredskärlek, som är
värd all aktning, utan för deras sätt att betrakta historien.
Förhållandena börja dock ändras. Historieskrifningen synes
åter kunna motse en tid af syntes, den väntar på författare, som,
med blickarna skärpta af all den senare tidens kritik, åter från en
fördomsfri ståndpunkt skildra de svunna seklernas utveckling i
sammanhang. Uti diktens form ha de gamla minnena återigen börjat
klinga, och mångas hjärtan ha kunnat värmas af »Svenska bilder».
På vers och på prosa söker man efter det äkta svenska. En af-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
